Under mars storsatsar Brandkåren Norra Dalarna på suicidprevention genom ett samarbete med Suicide Zero. Det blir utryckningsfordon med budskap, det blir utbildningar till skolungdomar och det blir självklart närvaro vid Vasaloppet.
– Någonting måste vi göra, vi inom brandkåren, för att dra vårt strå till stacken, säger brandmannen Jon Fredriksson.
– Vi övar ju liksom enormt mycket på rökdykning, vi övar på hur vi ska göra om någon trillar i vattnet, vi övar på hur vi ska hantera trafikolyckor, men vi övar ingenting alls på hur vi bemöter de människor som råkar ut för det här.
Jon Fredriksson och hans kollegor inom brandkåren i norra Dalarna var förberedda på att hjältemodigt gripa in i det mesta, men när antalet suicidlarm ökade var det plötsligt de själva som behövde hjälp.
– Vi flaggade internt för att vi måste få mer kunskap om det här för att kunna hjälpa till bättre och kunna göra bättre insatser på de här larmen, berättar Jon.
Lösningen i sig var egentligen inte särskilt revolutionerande. Brandmännen från Vasaloppsland tog till det äldsta tricket i boken: De åkte på kurs.
I Stockholm fick de lära sig om så kallat AOSP – Akut omhändertagande av självmordsnära person. Kursledarna Britta Alin-Åkerman och Carolina Fors delade ut verktyg för att brandsoldaterna själva skulle kunna fortbilda sina medarbetare (ett projekt som våren 2023 redan har kommit en bra bit på vägen) och dagarna i huvudstaden satte i gång något inom Jon Fredriksson. Han hade mött ungdomar och vuxna i förebyggande samtal om bränder, om att bada, om att vistas på isen, om att befinna sig i trafiken.
– … men vi säger inte ett ljud om vad man gör när man mår dåligt och då är det runt 1 500 varje år som begår självmord. Så jag kände att någonting måste vi göra, vi inom brandkåren, för att dra vårt strå till stacken. Hjälpa till på något vis.
Han fortsätter:
– Jag frågade både Britta och Carolina om det finns någon organisation som vi kan ta kontakt med för att kanske samarbeta kring att lyfta den här frågan inom våra medlemskommuner hemma i Dalarna. Båda svarade ”Suicide Zero” på en gång.
Om det här vore en film hade allt nu blivit svart varpå texten ”Några månader senare” skulle lysa upp biosalongen. Klipp till en sekvens där Jon och hans medarbetare är i full färd med att dekorera sina utryckningsfordon med suicidpreventiva budskap. För ett samarbete med Suicide Zero blev det. Och brandkåren i norra Dalarna nöjde sig inte med att dra sitt strå till stacken. De har dragit tillräckligt med strån för att bygga ett smärre palats.
Mars blir en rejäl temamånad i suicidpreventionens tecken. Till att börja med kommer brandkåren lyfta självmordsförebyggande frågor internt. Informera personalen om vilken hjälp som finns att få om man själv mår dåligt, berätta om vilka rättigheter du har som arbetstagare. Sedan har de, som sagt, modifierat några av sina fordon. Ett i varje kommun. Tanken är att fungera som en samtalsstartare. De flesta reagerar när blåljus susar förbi, men om man då lyfter blicken och får läsa något i stil med ”Du är livsviktig – Suicide Zero” kan den reaktionen kanske omvandlas till en suicidpreventiv åtgärd. I fordonen kommer det också finnas informationsbroschyrer att dela ut om invånare i de respektive lokalsamhällena vill veta mer. I samband med Vasaloppet kommer Jon och kollegorna, tillsammans med Suicide Zeros Bosse Konrad, finnas på plats för att samtala med åkare och åskådare.
– Sedan har vi ju förmånen att få träffa högstadieelever varje år. Vi träffar alla sjundeklassare i våra fem kommuner för att prata om att förebygga bränder. Då fick jag en liten idé. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga, så då tänkte jag att varför kan inte vi inom brandkåren visa att vi pratar om känslor och lyfter den här frågan med ungdomarna när vi ändå träffar dem?
I samspråk med Suicide Zero har det nu tagits fram en kortare utbildning som brandkåren kan ta med sig till skolklasserna.
– Vi pratar om varningssignaler som ungdomarna kan fånga upp hos sina kompisar för att kunna hjälpa dem, samt var man själv kan vända sig om man mår dåligt. Vi tar också upp lite fakta om det här ämnet. Det tror jag väldigt, väldigt mycket på. Sedan tror jag att vi inom brandkåren ska vara förebilder för barn och ungdomar. Visa att vi pratar om känslor och bryr oss, och att det här med självmord och psykisk ohälsa är något vi tillsammans måste göra något åt, säger Jon.
Han vet själv hur svårt det kan vara att våga öppna sig.
För ett antal år sedan, i samband med att han och sambon fick sitt andra barn, märkte Jon Fredriksson hur känslorna lämnade honom för att sedan inte återvända. Han var tom. Deprimerad.
– Jag tror jag höll uppe en fasad mot arbete, vänner och kollegor. Jag tror inte det var många som förstod hur trött jag var på det mesta och hur mycket jag skämdes över det här. Det var min familj som till slut reagerade på att det inte fungerade längre. Jag har själv aldrig haft självmordstankar men skammen jag kände, skammen för att söka hjälp, den fanns där i över ett års tid. I min värld var det här något jag skulle fixa själv. ”Jag är en kille i mina bästa år. Jag har arbete, jag har vänner, jag har intressen”… men ingenting var kul. Det var fruktansvärt jobbigt och skamfyllt att säga: ”Så här är det.” Det ångrar jag idag. Hade jag kunnat göra om det hade jag sagt till från första stund, men det fanns inte där.
Du fick stöd att söka hjälp?
– Ja, till slut fungerade det inte längre. Jag fick träffa läkare. Fick samtalsstöd och började ta medicin. Det blev vändningen för mig. Idag önskar jag så mycket att jag skulle ha erkänt tidigare och inte skämts för det, för då hade det här inte behövt ta så lång tid som det faktiskt gjorde. Idag mår jag fantastiskt bra.
Har du några tankar om vad du kan göra idag för att hjälpa andra att komma över den där puckeln och faktiskt söka hjälp?
– Jag tror att man genom att lyfta frågan, genom att prata om att man kan må dåligt, kan göra det till ett lika naturligt samtalsämne i arbetsplatsernas fikarum som helgens hockeymatch. Nu när jag har åkt runt till stationerna och hållit i utbildningar för mina fantastiska kollegor, utbildningar om hur vi ska bemöta människor som är självmordsnära, har jag mött en fantastisk värme och vilja att göra någonting åt det här. Om man bara vågar prata om det, är ärlig och säger vad man tänker och tycker, delar med sig av sina egna erfarenheter, då tror jag faktiskt att det kan ge ringar på vattnet för jag tror att det finns ett stort mörkertal. Kan vi nå fram så kan vi nog få andra att ta rätt beslut tidigare än vad jag gjorde, genom att de får se att det inte finns något att förlora på det. Det kan bara bli bättre. Man behöver inte skämmas.
Det är med den övertygelsen, med stolthet i stället för med skam, som brandmän i Mora, Orsa, Leksand, Vansbro och Älvdalen kommer ge sig ut på vägarna för att fortsätta rädda liv i brinnande hus eller på tunna isar. Men i mars kanske de även bidrar till att rädda några liv på vägen dit.
Jobbar du också inom räddningstjänsten? Läs mer här.