Självmorden är ett samhällsproblem som kräver stora insatser, men är möjligt att förebygga. Vi gör allt vi kan för att lyfta frågan, identifiera samhällsbrister och sprida kunskap.
Vi informerar politiker om hur de kan bidra till att förhindra självmord genom enskilda möten eller föreläsningar för politiska partier eller kommunanställda. Kunskap är avgörande, för självmord omgärdas av okunskap, myter och tabu.
Vi håller suicidpreventiva utbildningar där vi går igenom fakta och myter om självmord, lär ut hur man identifierar varningstecken på när psykisk ohälsa kan uppstå och hur man kan stötta någon som mår dåligt. I utbildningarna får man som medmänniska lära sig att hålla motiverande samtal och vi ger konkreta råd på hur man lotsar rätt vid en akut situation. Vi kallar utbildningen Våga Fråga.
Vi har även tagit fram Våga Fråga-e för att stora organisationer med många medarbetare ska kunna utbilda på egen hand. Genom möjligheten att integrera utbildningen i organisationerns egna lärplattform finns kunskapen kvar och utbildningen kan löpande erbjudas till nya medarbetare, år efter år. Läs mer om Våga Fråga-e här.
Genom Suicide Zero-podden sprider vi fakta och kunskap kring suicidpreventivt arbete. Där behandlas frågor som hur kan vi jobba för att förebygga självmord? Varför är självmord så förknippat med stigma och tabu? Hur kan vi förändra samhällets syn på självmord och psykisk ohälsa? Första avsnittet av Suicide Zero-podden sändes i maj 2020.
Vi ökar allmänhetens kunskap om hur man kan minska och förebygga självmord. Det gör vi genom att sprida kunskap och engagemang i våra sociala kanaler Facebook, Instagram och LinkedIn, skriva debattartiklar och genom att synas och höras i tv och radio.
Vi arbetar för att nå ut med kunskaper från dagens forskning om hur självmord kan förhindras. Vi samarbetar med flera av landets ledande experter inom suicidpreventionsområdet, bland annat genom vårt expertråd. Vi samarbetar även med andra viktiga aktörer i samhället, som organisationerna Bris, SPES, Mind och SPIV. Vi föreläser också för psykiatrin och organisationer som arbetar för att förebygga psykisk ohälsa.
Livsviktiga snack är ett initiativ av Suicide Zero och en del i vårt suicidpreventiva arbete som riktar sig till föräldrar (eller annan vuxen) till en 9-12 åring. Forskning visar nämligen att ju lättare barn har att prata om känslor och uttrycka hur de mår, desto bättre skyddade är de mot bland annat depression och självmord längre fram i livet.
Livsviktiga snack finansieras bland annat av Allmänna Arvsfonden och innehåller tips, övningar och fakta som ska inspirera föräldrar att prata mer med sina barn. Materialet har tagits fram i samarbete med psykologer, psykiatrer, kuratorer, läkare och forskare. Tanken är att vi alla kan bli bättre på att samtala med våra barn, också om lite svårare saker i livet. På så vis kan vi rusta dem för livet och ge dem de bästa förutsättningarna för att möta tonårens, och livets, alla utmaningar.
Suicidpreventivt arbete handlar om att vara konkret och peka på vad som ger bäst effekt för att nå målet. Vi har sammanställt en lista på åtgärder som bygger på erfarenhet och forskning och som vi vet skulle kunna minska självmorden radikalt. Detta lyfter vi ständigt i kontakter med politiker och andra beslutsfattare.
Eftersom riksdagen redan 2008 antog en nollvision för självmord finns inget som hindrar regioner och kommuner från att införa lokala nollvisioner. Därefter bör delmål sättas. Som att självmorden ska minska med 20 procent under fem år. För att nå målet måste det tillsättas eb budget och en samordnare måste driva handlingsplanen framåt.
Det gör hen bäst genom att bjuda in organisationer som på olika sätt kommer i kontakt med självmordsnära. Det kan vara blåljusmyndigheterna, psykiatrin, skolan, kyrkan, Arbetsförmedlingen, Socialtjänsten, Suicide Zero med flera. Genom att tillsammans gå igenom vad var och en kan bidra med kan handlingsplanerna utvecklas och målen snabbare nås. Man bör titta på både fysiska åtgärder som gör det svårare att ta sitt liv samt förebyggande åtgärder i skolor, på arbetsplatser, i grannskap och i familjer. Polisen måste även ansvara för snabb statistik om var självmord och självmordsförsök inträffar. Detta så att man ska kunna följa upp suicidförsök och eventuella suicidkluster samt snabbt sätta in resurser som kristeam.
Varje län bör ha ett kriscenter med kristeam redo om ett självmord skulle inträffa. Teamet ska veta hur man effektivt stöttar efter ett självmord och även efter att en person försökt att ta sitt liv.
Kriscentret ska kunna utbilda skolpersonal i vilka varningstecken skolan bör uppmärksamma. Vidare bör teamet ha ordentlig koll på var suicid och suicidförsök inträffar i länet samt fungera som lokala experter i frågan. Läs mer i vår debattartikel i SvD: ”Kriscenter skulle kunna stoppa självmord”.
Vården måste följa upp självmordsnära efter att de skrivits ut från sjukhus.
På samma sätt som det finns nationella kvalitetsregister för diabetes, stroke eller bröstcancer bör det finnas ett kvalitetsregister som följer upp vården av suicidala. Detta för att samla kunskap och kunna lära sig att arbeta förebyggande.
Personal inom till exempel skola, vård, socialtjänst, äldrevård, företag, myndigheter och kyrka behöver ha kunskap om vilka varningssignaler som man ska vara uppmärksam på. Suicide Zero, Mind och Spes skapade tillsammans kampanjen "Stör Döden", där vi samlat information om vilka varningstecken vi alla bör känna till.
Man ska också veta hur man ska agera om tecken upptäcks. Läs mer om vår Våga Fråga-utbildning.
Haveriutredningar görs när någon dör i en trafikolycka – och bör också genomföras efter suicid.
En oberoende “haverikommission” ska genomföra utredningen och en särskild utredning ska göras om det är ett barn som tagit sitt liv. Suicid ska alltså inte bara utredas i fall där någon haft kontakt med sjukvården och inte bara kring det som hänt inom sjukvården, som görs vid Lex Maria. Vi behöver lära oss mer om processen och omständigheterna kring det som leder till självmordet. Även vid självmordsförsök bör utredningar göras.