”Vi har fått för oss att vi måste gå till specialister när vi många gånger behöver medmänniskor”

Ing-Marie, du säger att arbetet med att förebygga självmord går både framåt och bakåt, vad är det som händer?

– Behoven av psykiatrisk hjälp, det vill säga både första linjen och specialistvård efterfrågas väsentligt mycket mer nu än tidigare. Samtidigt har vi stora pensionsavgångar och det är svårt att behålla folk vilket leder till personalbrist. Det gäller psykiatrin så väl som socialtjänsten och elevhälsan. Det gör att man, även om man har pengar, inte kan bygga upp verksamheterna. Väntetiderna ökar tyvärr och trots utbyggnaden av första linjen ser inte BUP någon avlastning, vilket var tanken. Då ställer sig vissa frågan om det är så att vi skapar ett behov, men det tror ju inte jag. Behoven är i högsta grad reella och när jag talar med ungdomar idag säger de att man bara får hjälp om man har strypmärken på halsen. Detta är så klart drastiskt men det betyder att man måste kunna visa fysiska tecken på att man mår dåligt, något som jag även hör från föräldrar. Sen har det ju även att göra med situationen med asylsökande och nyanlända. Vi fick 2015 en ökning av killar i 16-17-årsåldern vilket ökade befolkningen i de grupperna med ca 10 procent. Det var 35 000 som kom, 10 000 i varje årskull. Många av dessa behövde psykiatrisk hjälp och redan innan låg vi på gränsen till överbelastning

Så vad är då lösningen?

– Dels behöver vi öka grundutbildningarna. Vi behöver fler psykologer, sjuksköterskor och läkare.

Finns det någon uppskattning på hur många psykologer, psykiatriker, kuratorer som behövs?

– Nej, ingen har siffor på det.

Men det låter som att det är en reell kris du talar om?

– Ja, den utbildningstakt vi haft nu håller knappt jämna steg med pensionsavgångarna och i och med att vi ser ett ökat behov kan vi direkt se att det inte går ihop.

Och med tanke på detta, vad tror du om möjligheterna att minska självmorden framöver?

– Ja, det är ju då jag blir orolig. Vi vet ju att en stor del av självmorden har en psykiatrisk bakgrund. Men sen måste vi även se till att insatserna verkligen har effekt. Vi måste se till att vi får resultat, att det är rätt saker vi gör. Att vi har metoder som fungerar och hela tiden utvärderas.

Du träffar många från regeringen, vad säger du till dem och vad får du för gehör?

– De tycker att de har gjort stora satsningar.

Men det tycker inte du?

– Om man exepelvis gjort stora satsningar på en elev men som trots hjälpen fortfarande inte klarar skolan, visar det ju att satsningen inte är tillräcklig. Tittar man internationellt där det fungerat visar det att man måste göra de stora satsningarna på personer med lindriga tillstånd, de som alltså kommer till primärvården. Det gäller att hitta problemen så tidigt som möjligt och sätta in resurser då. Där finns den samhällsekonomiskt stora vinsten eftersom det är stora volymer. Rent mänskligt skulle säkert många tillfriskna själva; depression och ångest går ofta över även om det tar längre tid utan hjälp. Det finns dock alltid en risk att man till slut mår så dåligt att man slutligen tar sitt liv.

Men med anledning av de du nu säger, vad blir din slutsats kring hur det kommer att se ut om ett, tre och fem år?

– Jag tror inte att talen kommer att sjunka, vi kommer att få ökade självmordstal. Det är så många självmordsförsök bland de asylsökande idag så det kommer att påverka talen. Det är den ena delen, den andra gäller de äldre. Vi får fler äldre, vi håller människor vid liv kroppsligt men vi tar inte hand om deras psykiska hälsa. Det gör att allt fler inte kommer att orka med livet.

Du var med när jag presenterade vår Våga Fråga-utbildning, den riktar sig ju till allmänheten och när du säger att vården inte mäktar med då tänker jag att vi ändå har medmänniskor som en resurs för att se varningstecken tidigt och stötta. Vad tänker du om det?

– Jag är helt övertygad om att vi måste jobba på alla nivåer samtidigt och vi måste våga prata om sådant som är jobbigt. Livsfrågor är ju inte psykiatriskt, vi har fått för oss att vi måste gå till specialister när vi många gånger behöver medmänniskor.

Det låter som att det skulle behövas siffror på hur många i de olika personalgrupperna som behövs? Det krävs utredningar för detta så att politikerna förstår vad som måste göras på tre års sikt, fem års sikt och så vidare.

– Det behövs dels stora statliga satsningar, men sedan behövs det stora satsningar i varje landsting. SKL måste ta ett mycket större ansvar att stödja utveckling lokalt. Kommunerna måste se till att elevhälsan fungerar och veta hur många ungdomar som inte går ut gymnasiet eftersom de är i riskzonen på olika sätt. På samma sätt måste landstingen se till att man har resurser så att det räcker, att man ser att psykiatrin är lika viktig som hjärtsjukvården, men det sker inte idag. Här ser jag att vi ytterligare skulle kunna hjälpas åt att lyfta detta i de olika landstingsledningarna. Det räcker inte att staten skickar in pengar om pengarna inte går till psykiatrin eller till primärvårdens del med psykosociala team. Jag får ofta medhåll från folk i verksamheten och från politiker, så fokus bör ligga på att synliggöra detta för landstingsledningarna. Här är självklart personalpolitiken jätteviktig. Sjukskrivningarna hos personal inom psykiatrin och primärvården, som för närvarande är höga, måste hållas nere genom förebyggande insatser.

Var kan man börja åtgärda detta?

– Jag tänker att det i skolan måste finnas lättillgängliga insatser i elevhälsan. Men i skollagen står det idag att elevhälsan inte ska behandla utan vara främjande och inte göra individinsatser. I undersökningar som SKL gjort ser vi dock att mer än 50 procent av elevhälsans resurser går till individinsatser idag. Skolverket och utbildningsdepartementet vill ju att elevhälsan fortsatt ska vara främjande så här finns ett problem. SKL tillsammans med professionsföreningarna tar just nu fram en handbok för elevhälsan och då har vi bett alla skolledare om deras handlingsprogram. Vi ser att det finns mycket skrivet kring den fysiska hälsan men väldigt lite om den psykiska hälsan och nästan inget alls om vad man konkret gör i främjandearbetet. Vi kommer nu genomföra ett antal pilotprojekt där elevhälsan får härbergera första linjen så att socialtjänst och hälso- och sjukvård inkluderas. Vi gör en förstudie i höst och har anställt en person som arbetar i första linjen i Skåne och ska genomföra dessa försök i skolor i Skåne, Jönköping och Dalarna. Detta pilotprojekt görs med den befintliga lagstiftningen där vi ska stödja elevhälsan att göra främjande insatser och där Folkhälsomyndigheten följer upp den främjande delen.

Men skulle det vara en stor vinst om lagen förändrades?

– Ja, men jag tänker att om vi kan visa att detta fungerar så kan man hävda att det behövs en samordnande lag. För det är ju fel att elevhälsan idag ligger under rektorn. Elevhälsan kan vara helt utlokaliserad. Idag bestämmer rektorn som kanske inte har kunskap medicinskt över huvud taget vad elevhälsan ska göra.

– Jag skulle i elevhälsan mer vilja se psykosociala team där behoven styr sammansättningen av teamet. Skolan skulle säkert många gånger kunna ha nytta av exempelvis en arbetsterapeut när det handlar om olika anpassning. Jag tror på en samlad lag för barn- och ungdomshälsa, från mammas mage hela vägen upp till 24 år. Den skulle ha i uppdrag att vara elevhälsa och ungdomsmottagning så att man rymmer alla dessa inom samma verksamhet. Vi kommer då ifrån sekretessproblem och kan följa upp hela verksamheten. Framför allt skulle man få bort en del av övergångarna och glappen som finns nu. Idag har vi hälso- och sjukvårdslagen, socialtjänstlagen och skolagen och de stämmer inte ihop. Utbildningsdepartementet har just tillsatt en utredning för att se över elevhälsan men jag tycker det är synd att man inte tar ett samlat grepp och tar med även socialtjänst, hälso- och sjukvård. Risken är att man bara förändrar i ett stuprör.

Kan du sammanfatta det viktigaste vi talat om?

– Behov av insatser för psykisk ohälsa är ett verkligt problem och behoven kommer att vara stora framöver. Ska vi påverka suicidfrekvensen måste vi ha tillräckligt med personal med rätt kompetenser och en arbetssituation som ger de resultat man vill ha. Jag anser att denna problematik inte tas på allvar. Man säger att man prioriterar psykisk hälsa men jag ser det inte.

Vad skulle behöva ske för att man faktiskt skulle prioritera psykisk hälsa?

– Vi måste ha en infrastruktur för att dela kunskap och samordna inom kommuner och landsting.

Nedskrivet av Caroline Meyer Lagersparre, kommunikatör på Suicide Zero