När Mikael Israelsson var sju år gammal blev han förlöjligad för hur hans kropp såg ut av en äldre elev på skolan och på gymnasiet blev han utskrattad av några i sin klass. Sådana tillfällen etsade sig fast hos honom och bidrog till låg självkänsla och psykisk ohälsa. Han började att isolera sig och döva känslorna med allt mer alkohol. Tack vare en tidningsartikel insåg han att han kunde söka hjälp för sin psykiska ohälsa. #jagvillgehopp
Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
Jag var jätteblyg som barn och när jag var sex år ramlade jag och bröt armen och blev stilla en hel sommar. Det resulterade i att jag blev rätt tjock vilket påverkade mig rätt mycket. Vid sju års ålder blev jag förlöjligad för hur min kropp såg ut av en äldre elev. Jag blev inte mobbad men den händelsen låg och pyrde i min hjärna hela skoltiden. På högstadiet började jag ta för mig mer och tuffade till mig men i årskurs nio kom acnen som ett brev på posten. Det sänkte min självkänsla rejält.
Gymnasiet började och andra året blev jag utskrattad av några i min klass. Då var det som den lilla blyga killen kom tillbaka i mig. Det blev ett pinsamt och generat ögonblick och startade ett rykte om mig som inte stämde. Där och då började min psykiska ohälsa. Helt plötsligt kunde jag bli generad och få svettattacker bara jag pratade med någon.
Gick jag förbi några elever som stod och pratade och skrattade sa min hjärna alltid att ”dom skrattar åt dig Mikael”. Hjärnan började även bygga upp egna pinsamma händelser som skulle komma att hända. Den började tracka ner på mig all vaken tid. När ens egen hjärna konstant spökar var kan man då finna sinnesro? Jag blev tillslut rädd för allting och började isolera mig från allt och alla.
Jag hade börjat förälska mig i alkohol. Med alkoholen i kroppen vågade jag leva och min hjärna fick en välbehövlig paus. Men alkoholen drar en bara djupare ner i mörkret. Alkoholen gjorde mig till ett nervvrak. Samtidigt behövde jag den för att våga göra saker. Jag önskade att jag skulle få känna det ruset hela tiden. Vid 28 års ålder orkade jag inte hela tiden smygsupa för att våga leva. Jag insåg att detta håller inte längre. Antingen kunde jag fortsätta och bli heltidsalkis eller så söker jag hjälp.
Vad var vändningen för dig?
Jag läste en artikel om en person som hade liknande symptom som mig och då slog det mig att jag kunde söka hjälp. Så efter tio år med psykisk ohälsa sökte jag hjälp. Jag önskar att jag vetat mer om psykisk ohälsa när jag växte upp. För psykisk ohälsa fanns inte i min värld. Var man psykiskt sjuk ja då satt man på ett mentalsjukhus. Jag sökte hjälp och idag är jag 45 år och har sambo och två underbara barn. Jag brottas än idag med min hjärna ibland men jag kan hantera det och jag kan leva. Det här kanske låter löjligt för den som tycker att livet leker men för mig har det varit en kamp på liv och död.
Som tur var fick jag gå hos en arbetsterapeut som var helt underbar att prata med. Hon gav mig verktygen för att klara världen.
Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
Prata med någon du litar på eller ring till psykiatrin. Inget är för dumt att berätta för någon om man mår dåligt. Gör inte som jag och håll det för dig själv i tio års tid. Och medicinera aldrig med alkohol då gräver man bara ett mörkare hål. Skäms inte för den du är alla kan drabbas av psykisk ohälsa.