Ny medlem i Suicide Zeros expertråd vill fokusera på mäns självmord

susanne-rolfner-suvanto-december-2017
Susanne Rolfner Suvanto är ny medlem i Suicide Zeros expertråd. Som sjuksköterska med specialisering inom psykiatri samt verksamhetsansvarig för kunskapsföretaget Omvårdnadsinstitutet vill hon arbeta med att lyfta frågan att äldre män är de som oftast tar sitt liv.
Ny medlem i Suicide Zeros expertråd vill fokusera på mäns självmord
2017-12-12

Susanne Rolfner Suvanto är ny medlem i Suicide Zeros expertråd. Som sjuksköterska med specialisering inom psykiatri samt verksamhetsansvarig för kunskapsföretaget Omvårdnadsinstitutet vill hon arbeta med att lyfta frågan att äldre män är de som oftast tar sitt liv.

Vad vill du bidra med i expertrådet?

– Vid 65 års ålder händer något märkligt i allmänhetens ögon. Då inträffar en brytpunkt där kön, identitet och alla de olika ansikten vi har tenderar att upphöra. Plötsligt blir vi bara ”den äldre”, vilket kan få katastrofala följder. Jag hoppas att vi mer ska kunna lyfta att den största andelen som tar sitt liv är män, och äldre män är särskilt utsatta. Det glöms ofta bort när vi debatterar frågan. Självmord har ingen har en åldersgräns.

Du var regeringens särskilda utredare för att ta fram förslag till en nationell kvalitetsplan för äldreomsorgen. Hur gick det?

– Det gick bra tack vare alla 60 aktörer som bidrog. Tillsammans med myndigheter, förbund, föreningar och vetenskapliga experter tog vi reda på vilken statistik vi har och vad för erfarenheter som finns och vad forskningen säger. Planen är skriven så att man kan använda den i den regionala eller lokala verksamheten. Vi lade bland annat ett förslag om ett nationellt mål för att enhetschefer inte bör ha mer än 25 - 30 medarbetare att ha ansvar för istället för dagens 60. Och det ser vi att många kommuner satt upp mål för redan idag.

Vad var det viktigaste du kom fram till i arbetet?

– Dels vill vi höja kvaliteten genom att tänka långsiktigt. Därför föreslog vi att planen ska sträcka sig över fyra mandatperioder. Dessutom visade vi att det inte finns några enkla jobb inom vård och omsorg. Maten som någon serverar till en person är ett relationellt jobb, och relationella jobb är allt annat än lätta.

Du har talat om så kallad larmkompetens, vad är det?

– Vi talar om första hjälpen för psykisk hälsa och för att det ska fungera behöver personal inom äldreomsorgen ha larmkompetens. Ett exempel: En undersköterska är hemma hos en äldre man som förlorat sin fru. Hon noterar att hon bär ut fler vinflaskor än tidigare. Mannen säger när hon ska gå att han har sålt huset. Hon frågar vart han ska flytta men han säger att han inte vet. Han har inte planerat för sin framtid. Då förstår hon varningssignalerna och börjar ställa frågor om hur han mår och om han har tankar på att ta sitt liv. Utan larmkompetens hade hon inte sett varningssignalerna och vården kanske inte hade hunnit dit i tid. Om man ens noterat det.

Du var nyligen på Åland där man satsat på detta, berätta.

– Vi behöver betrakta första hjälpare som brandvarnare. På Åland satsar man stort på att utbilda ”Första hjälpare” och att uppmärksamma äldre och psykisk hälsa/ohälsa generellt. Det jag har märkt är att det är lätt att kompetens kopplas till person. Istället borde man utbilda så många som behövs utifrån samma princip som när man bestämmer hur många brandlarm som behövs i ett hus. Fattas det ett brandlarm sätter man bara in ett nytt.

Jag har förstått att brukarperspektivet står dig varmt om hjärtat, hur kommer det sig?

– Alla kommer vi att ha psykisk snuva lite då och då. Vården bör betraktas som en triad: Den som tar emot vård- och omsorg, anhörig och personal. Som personal måste jag alltid fråga den jag möter: Vad är viktigt för dig att uppnå? Vad ska du orka? Varför vill du bli rehabiliterad? Vad är viktigt i ditt liv? Svaren finner man när alla i triaden samarbetar och resonerar sig fram till lösningarna. Det blir mer effektivt och billigare och det viktigaste – jag har makt över mitt eget liv. När vi talar om brukarperspektiv bör vi komma ihåg att vi alla är brukare eller anhörig någon gång och därför är det viktigt att vi inte har en dubbel människosyn. Exempelvis anklagar vi gärna politiker för att bara fiska röster, men det är ju sällan hela sanningen. Vi måste fråga oss hur vi förhåller vi oss till varandra, inte minst i officiella sammanhang och politiska. Vilka människor tar på sig dessa jobb och hur mycket måste de i så fall offra? Den vi pratar till kan också vara drabbad eller kan komma att bli. Vi måste hjälpa varandra att tänka att vi alltid gör vårt bästa. Vi pratar inte om någon annan, vi pratar om oss själva. Vi måste alla tänka på att vi har makt att lyfta eller sänka någon.

Vad tror du är det viktigaste vi kan göra för att få ner självmordstalen bland äldre?

–Prata om det, eller som Suicide Zero säger: Våga fråga!

Många verkar ha svårt att tala om hur de faktiskt mår, både att fråga andra och själva berätta. Hur når vi dem?

– Det handlar om vad vi hör, vad vi har för förväntningar och hur man uttrycker saker. Jag tror på humorns och benämnandets makt och här finns så fina hjälpmedel. Exempelvis har teologie doktor Cecilia Melder tillsammans med Vuxenskolan gjort en kortlek med WHO:s åtta dimensioner på existentiell hälsa. En dimension handlar om vad som ger mig förundran för livet. Patienter och personal spelar tillsammans. Någon säger: ”Doften av nymanglade lakan ger mig en förundran för livet, det väcker minnen från när jag var liten och mamma stoppade om mig och allt var lent och rent.” Man frågar då vidare: ”Vad kan jag göra för att få mer av den upplevelsen?” ”Jag skulle oftare vilja ha renbäddat i min säng och bli omstoppad.”

– Dessa samtal är roliga! De gör att man börjar prata om det som ligger riktigt nära, både personal och vård- och omsorgstagaren eller i vardagssammanhang. Det måste vi våga göra oftare; prata om det som är nära.

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016