Kartläggning visar på systembrister

Vad är det för undersökning ni gjort i Kalmar Läns landsting?

– Vi har studerat journalhandlingar för ett 50-tal patienter som tog sitt liv under 2012. Vi ville se vad vården verkligen gjorde i samband med självmorden, vilken behandling patienterna fick, hur man kommunicerat med andra avdelningar och med närstående och anhöriga.

Vilka är lärdomarna?

– Det vi såg var att mycket kunde göras bättre. Man kontaktar för sällan närstående och anhöriga för att ta del av deras berättelse. Vi såg att närstående som kontaktades efter självmordet ofta hade information som hade betytt väldigt mycket att ha innan. Då hade man ofta dragit andra slutsatser, satt in andra åtgärder och skulle ibland till och med kunnat förhindra vissa självmord. Vi såg att väldigt många av patienterna inte fick någon riskbedömning, man hade alltså inte ens ställt frågan om de hade tankar på att ta sitt liv.

– En annan lärdom är att om man upptäcker en suicidnära patient på exempelvis en akutmottagning så måste man kommunicera det på bra sätt till andra delar av vården. Det behövs säkrare kanaler för att överföra information, idag skrivs oftast bara en remiss.

– En tredje viktig sak är att denna problematik betraktas som något som hör till psykiatrin. Men personerna i vår undersökning visade sig ha haft lika mycket kontakt med primärvården och den somatiska vården som med psykiatrin. Alla inom vården måste alltså kunna hantera suicidnära personer genom att lära sig att våga fråga patienterna om de har tankar på att ta sitt liv. Det var helt ny kunskap vi fick fram.

Vad mer fick ni fram i undersökningen?

– Man kopplar dessa patienter med psykisk sjukdom men så ser det alltså inte ut i verkligheten. I materialet såg vi dessutom att även om det fanns varningssignaler så hade man inte talat med patienten om hen hade tankar på att ta sitt liv. Slutsatsen är därför att man måste hitta sätt att ta upp sådana här saker på ett klokt och individuellt sätt inom alla delar av vården.

– I vår studie tittade vi ju på personer som tagit sitt liv men det är 10 gånger fler som försöker ta sitt liv och som söker sjukvård. Självmordstankar är oerhört vanliga och alla som jobbar inom vården måste bli bättre på att fråga om patienten har självmordstankar. Men frågan måste vara formulerad på rätt sätt.

Vad tycker du att man ska säga?

– Man kan exempelvis uttrycka sig så här: ”Den situation som du befinner dig i måste vara oerhört smärtsam. När andra är i liknande situationer är det inte ovanligt att man har tankar på att ta sitt liv, hur är det för dig?” Formuleringen måste vara medkännande och varm och framföras på ett sätt som inte stigmatiserar. Om man sedan får ett ja på frågan måste man också självklart ha kunskaper och stöd i vad man ska göra sen.

Vad såg ni mer för poäng i att ha tidig och nära kontakt med anhöriga?

– Att ha en närstående som är suicidnära är mycket påfrestande. Anhöriga skulle säkerligen känna stöd av att tidigt få berätta vad de vet och hur de upplever situationen. Vi vet att närstående till personer som tagit sitt liv är en riskgrupp i sig. Så även ur den synvinkeln finns ett arbete att göra för att fånga upp anhöriga efter självmord, men där har man blivit bättre idag.

Hur ska man hitta självmordsnära personer i alla olika delar av vården?

– Jag tror att man måste medvetandegöra att tanken på att ta sitt liv är mycket vanligare än vi tror, det är ett sätt att hantera problem i livet som inte behöver ha med psykisk sjukdom att göra. Om man i högre utsträckning blir bra på att fråga om existentiella frågor kan man fånga upp och hjälpa många fler än man gör idag.

Hur mycket tid behöver en läkare på sig för att göra ett effektivt preventivt arbete?

– Idag hör vi så ofta att: ”Det där tar för mycket tid”. Men motfrågan är: Hur mycket smärta (och tid det tar att bearbeta den) genereras i dag av att man inte har uppmärksammat, inte fångat upp? Och hur många förlorade liv har vi? Patienter klagar ofta över att sjukvården inte hänger ihop. De säger att ingen riktigt har förstått, ingen har skaffat sig en helhetsbild. Att göra det tar inte så lång tid. Tvärtom, det skulle spara tid.

Vad behöver vårdpersonal för verktyg?

– Det ligger ju i tiden att arbeta efter checklistor som ska prickas av och enkäter som ska fyllas i. Behandlaren är då upptagen av enkäten, inte av patienten och dennes berättelse och det har visat sig att dessa enkäter kanske inte alls fångar upp problematiken. Det man behöver göra är att fånga patientens berättelse, lyssna in historien. Tankar på att ta sitt liv är ett sätt att lösa de problem någon har just nu och sådant finns inte i frågebatterierna. Istället utgår dessa ofta från behandlarens behov att snabbt kunna ställa en diagnos medan patientens behov är att få berätta, att få till stånd ett möte med en professionell persons tankar kring ens livsproblem. Här får man hoppas på förändring. Utbildningar som Suicide Zeros Våga Fråga är ett utmärkt sådant verktyg där man lär sig att möta, inte bara bemöta.

Även andra län har visat intresse för ert arbete, berätta!

– Vi har presenterat vårt arbete för Värmlands landsting och jag känner till att man både i Västra Götalandsregionen och Örebro har mycket ambitiösa satsningar på suicidprevention.

Hur tar ni nu arbetet vidare?

– Vi har tillsammans med personal från alla olika delar av sjukvården jobbat vidare med en strategi i tre delar. Först måste vi hitta en metod och kunskapsstöd till all personal inom vården i mötet med självmordsnära personer. Sen måste man ha mer att erbjuda när man möter personer som gjort ett självmordsförsök, en genomtänkt arbetsmetodik. Den tredje delen handlar om hur vården agerar när någon har tagit sitt liv. Under 2018 kommer vi även att arbeta med kommunikationen mellan de olika delarna av vården så att den hänger ihop bättre.

//Caroline Meyer Lagersparre