#jagvillgehopp - Johannas berättelse

Johanna, du har tidigare mått så dåligt att du varit nära att ta ditt liv. Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

– Anledningen till mitt dåliga mående är i grunden djup skam och stark rädsla. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och är uppväxt i en dysfunktionell familj. Jag saknade grundtrygghet och blev vuxen redan som femåring. I skolan blev jag utfryst och mobbad och jag trivdes aldrig med och i mig själv. När jag var 22 år hade jag levt med suicidtankar i många år och försökte på ett allvarligt sätt att ta mitt liv. Jag trodde att det var min enda utväg.

Vad var vändningen för dig?

– Jag gömde mitt dåliga mående bakom en så perfekt yta jag förmådde och ljög för att ingen skulle se hur det egentligen var. Jag utvecklade ätstörningar och självskadebeteenden. I 15 år höll jag upp en fasad innan jag gick in i väggen som 20-åring. Jag kunde inte längre låtsas. Jag hade börjat gå i terapi på gymnasiet men förstod inte då att jag mådde dåligt. Jag blev inlagd enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, i två år, började i DBT, dialektisk beteendeterapi, flyttade till ett behandlingshem där jag bodde i dryga två år och fortsatte gå i terapi efter det. Vändningen växte sakta fram i takt med att jag lärde mig förstå min historia, omgavs av människor som såg och trodde på mig. I och med att jag lärde mig om känslor och att prata om dem började jag förstå mig själv.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?

– För mig var det viktigt att uppleva att jag var tillåten och värd att älskas trots mina fel och brister. Människor stod kvar. Många gånger kändes det som att jag var nyfödd och skulle lära mig sådant andra lär sig som barn. Jag övade mig till exempel på att gråta.

– Jag har varit väldigt rädd, det är läskigt att lämna det invanda, men bekräftelsen som kom när jag vågade släppa det destruktiva beteendet slår allt. Den var äkta. Både från andra, men också ifrån mig själv. När jag lyckades förändra beteendet kom också tankarna att förändras. Jag började göra som mina terapeuter sa och det gav resultat. Jag vågade då också lita mer och mer på min egen förmåga.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?

– Du är inte ensam! Oavsett anledning till ditt mående, så finns något annat. Kanske vet du inte varför du mår dåligt. Döm inte dig själv för det. Känslor är som väder, de kommer och går. Förtvivlan ligger många gånger i att inte veta hur länge det ska kännas på ett visst sätt. Våga vara i det som är, det enda vi vet är att det går över. Precis som molnen på himlen, regnet och solen likaså skratten, gråten, rädslan, skammen och ilskan. Det är ok att känna. Förvärra inte. Och våga prata. Våga ta emot hjälp. Det är aldrig för sent. Fortsätt andas. Du är också värd att leva!

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd