#jagvillgehopp - Isabelle Härdigs berättelse

isabell-harding-oktober-2018
#jagvillgehopp - Isabelle Härdigs berättelse
#jagvillgehopp - Isabelle Härdigs berättelse
2018-10-26

Det som räddade mig var att jag var öppen med min familj, vänner och mina arbetskollegor för det skapade en förståelse.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

— Jag har så länge jag kan minnas försökt vara alla till lags och försökt få alla att tycka om mig. Jag har också haft väldigt höga krav på mig själv både i skolan och i det sociala livet. När jag tog examen som sjuksköterska var jag otroligt stressad. Att komma ut i arbetslivet och försöka vara den där duktiga sjuksköterskan som alla skulle tycka om var svårt. Hemma hade jag det inte speciellt bra och jag var i en relation som inte var bra för mig. Jag fick ångest och sömnsvårigheter som senare ledde till panikångestattacker och självmordstankar. Till slut sökte jag hjälp på vårdcentralen och påbörjade medicinering och samtal med kurator. Trots detta mådde jag så dåligt att jag en dag gjorde ett allvarligt självmordsförsök.

Vad var vändningen för dig?

— Jag hade två vändningar kan man säga. Den första var min kurator som under ett samtal på vårdcentralen ansåg att jag mådde så dåligt att han övertalade mig att åka in till psykakuten. Han skjutsade mig i min bil dit eftersom han inte tyckte att jag skulle köra själv. Han satt med mig på psykakuten tills jag fick träffa läkare. Sedan tog han bussen tillbaka till sitt jobb. En riktig hjälte i mina ögon! Den andra vändningen var efter mitt självmordsförsök då jag vaknade upp på intensivvården. Att se hur oroliga och ledsna mina anhöriga var gjorde att en liten gnista tändes. Jag ville ju egentligen inte dö! Jag avslutade min dåvarande relation och sa upp mig från mitt jobb och sökte ett nytt.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?

— Var öppen. Det som räddade mig var att jag var öppen med min familj, vänner och mina arbetskollegor för det skapade en förståelse. Mina kollegor är fantastiska och kan idag bara kolla på mig och se att jag har en dålig dag vilket hjälper mig mycket.

— Våga söka hjälp. Jag var inlagd på slutenpsykiatrin i sex-sju veckor och jag är så nöjd med hur jag blev omhändertagen där.

Till sist, kämpa! Om du inte orkar kämpa för dig själv, kämpa för dina anhöriga. De kommer inte bli lättade om du försvinner, tvärtom, de kommer att bli förkrossade.

/Åsa Sohlgren

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016