#jagvillgehopp – Eriks berättelse

erik-sylwan-september-2018
Erik Sylwan fick för fem år sedan problem med återkommande depressioner, ångest och självskadebeteende. Nu mår han bra och vill berätta för att hjälpa andra.
#jagvillgehopp – Eriks berättelse
2018-09-19

Erik Sylwan fick för fem år sedan problem med återkommande depressioner, ångest och självskadebeteende. Nu mår han bra och vill berätta för att hjälpa andra.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

— Jag hade mått dåligt i något år. Riktigt varför vet jag inte. Sedan inträffade en tragisk händelse för en vän och det berörde mig djupt. Allt rasade. Jag blev bottenlöst ledsen, sov dåligt och kunde inte fokusera eller ta mig an något.

— Tack vare fint stöd från vänner och familj kom jag relativt snabbt iväg till företagshälsovården där läkaren skrev ut anti-depressiv medicin som dämpade depressionen. Men då kom ångesten istället, den där som gnager på en och äter upp en inifrån. Det var också då självskadebeteendet började.

Vad var vändningen för dig?

— När jag kom i kontakt med psykiatrin. Företagsläkaren remitterade mig dit och jag fick en tid relativt snabbt. Det var en ganska lång och utdragen process med många olika mediciner, samtalsstöd, gruppterapi och utredningar.

— Sedan ett par år har jag inte längre kontakt med psykiatrin och jag tar inte heller någon medicin. Det är mycket möjligt att jag i framtiden kommer att må så dåligt igen att jag behöver professionell hjälp men nu vet jag att möjligheten till hjälp finns.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?

— I mina kontakter med psykiatrin har jag lärt mig strategier för hur jag ska göra när jag mår dåligt psykiskt som att tänka att det är så här livet ser ut för mig just nu.

— Jag får återkommande depression och ångestperioder. Men nu kan jag se varningstecken och jag vet hur episoderna brukar utvecklas. Jag vet också att de går över bara jag hanterar det rätt, vilket inte alltid är lätt. Det gör att jag inte heller blir lika rädd när det händer eftersom jag vet lite hur det funkar nu.

Vad vill du säga till andra som läser om detta och har det tufft?

— Prata om det! Sannolikheten är ganska stor att du har vänner som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Att ni pratar om det gör det lättare både för dig och vännerna. Ni kan hjälpa varandra.

— Var inte rädd för att söka hjälp och berätta hur du mår utan. Känner du att du inte klarar av det själv, be en vän eller anhörig hjälpa dig. Hjälpen finns där och det kommer bli bättre!

Är det något övrigt du vill lägga till?

— För ett drygt år sedan läste jag om #semicolonproject, och kände att det skulle vara fint att vara del av det. Samtidigt hade en nära vän gjort detsamma och vi kom att tala om det. Vi bestämde oss för att göra det som en kompistatuering och några veckor senare bokade vi tid hos en tatuerare. Det känns viktigt och kul! Jag har fått en del igenkännande kommentarer kring det. Och en hel del frågor.

/Åsa Sohlgren

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016