#jagvillgehopp - Angelicas berättelse

angelica-juni-2018
När jag var tio år började jag höra min styvmammas röst inom mig. Rösten sa att om jag skadade mig själv skulle hon känna min smärta och lämna mig ifred. Jag började skära mig och när jag var elva år började jag få självmordstankar.
#jagvillgehopp - Angelicas berättelse
2018-06-18

När jag var tio år började jag höra min styvmammas röst inom mig. Rösten sa att om jag skadade mig själv skulle hon känna min smärta och lämna mig ifred. Jag började skära mig och när jag var elva år började jag få självmordstankar.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

— När jag var sex år blev min pappa tillsammans med en kvinna som inte tyckte om mig. Hon mådde själv dåligt och jag blev psykiskt misshandlad. När jag var tio år började jag höra min styvmammas röst inom mig. Rösten sa att om jag skadade mig själv skulle hon känna min smärta och lämna mig ifred. Jag började skära mig och när jag var elva år började jag få självmordstankar. Året därpå lyckades jag sluta med självskadebeteendet men när jag var 16 år började jag på nytt. När jag var 17 år försökte jag ta mitt liv. Jag hamnade på psyk och fick diagnosen borderline. Jag fortsatte att sporadiskt självskada mig tills jag var 20 år. Då försökte jag ta tag i mitt liv och jag sökte själv hjälp. Men jag blev dåligt bemött och kände att ingen kunde hjälpa mig.

Vad var vändningen för dig?

— När jag var 21 år träffade jag min sambo som gav mig nytt ljus och kämpaglöd. Jag led fortfarande av extremt mycket ångest men kunde leva ett relativt normalt liv. När jag var 24 år bestämde jag mig för att studera till sjuksköterska. Utbildningen var tuff, mycket hände privat och jag kom i kontakt med psykiatrin. De erbjöd antidepressiva men mitt krav var att jag skulle få samtalskontakt och det fick jag. Jag slutade med antidepressiva efter två månader men fortsatte att samtala med en kurator i nästan två år. Det räddade mitt liv. Jag gick från daglig ångest till att bli frisk. Jag klarade min utbildning och har nu ett stabilt jobb som sjuksköterska. I dag är jag 30 år och jag och sambon har varit ihop i åtta år. Vi har en son som snart är tre månader. Jag lever ett liv som jag tidigare aldrig trodde var möjligt.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?

— Jag är helt öppen om psykisk ohälsa och jag pratar mycket med mina patienter som har ångest. Jag har även Suicide Zeros pin på min bröstficka. Den har jag eftersom jag vill visa att jag finns där för den som behöver prata. Ett viktigt steg för att kunna må bättre är att finna någon att våga prata med om hur du verkligen mår. Oavsett hur tungt eller omöjligt livet känns så finns det alltid hopp och hjälp att få! DU förtjänar att leva och må bra!

Dela med dig av din berättelse

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till alfred@suicidezero.se

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016