”Jag vill alltid prata om Wilma” - Suicide Zeros volontär Kim Andersson medverkar i SVT:s ”Sorgen och jag”

Suicide Zero Suicidprevention Självmord Ljus Volontär
”Jag vill alltid prata om Wilma” - Suicide Zeros volontär Kim Andersson medverkar i SVT:s ”Sorgen och jag”
2020-10-29

I det nya SVT-programmet ”Sorgen och jag” berättar Suicide Zeros volontär Kim Andersson om tiden efter flickvännen Wilmas självmord. Om de första månadernas chock och förlamning, om sorgen som ändrar skepnad men inte blir lättare att bära och om varför kvällarna med vännerna är så livsviktiga. ”Jag bryr mig inte om folk blir obekväma av att prata om självmord. Självmord är jävligt obekvämt. Men jag vill prata om Wilma. Hon ska aldrig glömmas bort”, säger han.

I SVT:s nya programserie ”Sorgen och jag” utgår det tidigare nyhetsankaret Claes Elfsberg från sin egen sorg över dottern Hanna, som för två år sedan gick bort i cancer. Han berättar om sina egna upplevelser av sorgen, pratar med andra som också lever med sorg och med terapeuter, präster och andra experter om vad sorg är och hur man som människa kan lära sig leva med den.

Suicide Zeros volontär Kim Andersson är en av de som medverkar i seriens andra avsnitt, ”Ingen sorg är den andra lik”.

– Det var en speciell upplevelse, att vara med om en TV-inspelning. Men det gick bra. Jag har alltid varit en öppen och social person som haft lätt för att prata. Och alla i teamet var superproffsiga och trevliga, så man kände sig väldigt trygg, säger han.

I programmet berättar Kim om hur han på våren 2019 hittar sin flickvän Wilma död i köket när han kommer hem efter att ha varit ute och träffat några vänner. Hon har tagit sitt liv.

– Det var ju en total chock, såklart. Jag minns att jag öppnade dörren och tittade in till vänster, där jag såg hennes ben sticka fram i dörröppningen. Jag fattade snabbt att hon inte fanns längre, att hon var död, men på något sätt kunde jag ändå inte förstå. Den första tiden efteråt kände jag mig nästan dum i huvudet, för jag kunde verkligen inte fatta det, säger han.

Kim flyttar hem till sin mamma. Han stannar över sommaren, hösten och vintern. Ett år efter Wilmas död bestämmer han sig för att flytta tillbaka till lägenheten igen.

– Den första tiden tyckte jag att det var väldigt obehagligt att vara i lägenheten. Jag kunde vara så rädd att jag skakade. Men jag visste hela tiden att jag vill flytta tillbaka. Det här var min och Wilmas lägenhet. Jag vill inte att någon annan ska bo här. Och jag skulle ju ändå bo kvar i vårt samhälle så lägenheten hade ju alltid funnits här ändå. Jag hade åkt förbi huset varje dag. Så att inte bo här skulle bara vara ett försök att fly, säger Kim.

Vännerna viktiga

I avsnittet, som ju heter just ”Ingen sorg är den andra lik”, pratar terapeuterna om att sorgen efter en anhörigs självmord kan skilja sig från sorgen efter exempelvis någon som dött i cancer eller i en trafikolycka. Att vara med om en närståendes suicid är i sig ett trauma. Som sörjande behöver man alltså inte bara bearbeta en anhörigs bortgång utan också de egna upplevelserna samt starka känslor som till exempel skuld och ilska.

– Jag tror att upplevelsen av sorg kan vara liknande för många av oss, oavsett hur den vi saknar har dött. Men det är klart, jag var ju den som hittade Wilma och det var traumatiskt. Det har varit och är fortfarande väldigt svårt att hantera. Jag har ofta mardrömmar och flashbacks och skuldkänslorna är fortfarande väldigt stora, säger Kim.

Kim får hjälp av en kurator och har nyligen börjat äta antidepressiv medicin. Ett annat stort stöd är de nära vännerna, som har funnits där under hela den svåra tiden.

Många anhöriga upplever att det finns en osäkerhet hos omgivningen efter ett självmord. Att många drar sig tillbaka eftersom de är rädda för att säga eller göra fel. Men det har inte du upplevt?

– Mina närmaste vänner har alltid funnits där för mig. Jag har också alltid varit öppen kring mitt eget mående och vi är vana vid att prata om såna saker. Men jag säger alltid till folk att fråga på! Ibland går det bra att prata, ibland går det mindre bra. Men jag vill alltid prata om Wilma. Om vi inte gör det skulle det kännas som om hon var bortglömd.

– Så att umgås med vänner har blivit ett sätt att klara sig igenom dagarna och kvällarna. Dels för att försöka tänka på annat en stund, dels för att få prata, om jag känner att jag vill det.

Du har också blivit volontär för Suicide Zero och säger i programmet att det är en del av din sorgebearbetning. Hur då?

– Jag vill göra allt jag kan för att det här inte ska drabba en enda person till, någonsin. Ingen människa eller anhörig ska behöva uppleva detta. Wilma är borta och det kan jag inte göra något åt, men jag kan försöka göra så att det inte var förgäves.

Se avsnittet ”Ingen sorg är den andra lik” på SVT Play här.

Läs mer om vad du kan göra som volontär hos Suicide Zero.

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016