Frida Boisen: ”Ingenting blir bättre om vi håller tyst”

Frida Boisen
Frida Boisen: ”Ingenting blir bättre om vi håller tyst”
2020-10-12

På Mors dag för tretton år sedan tog Frida Boisens mamma sitt liv. Efter sig lämnade hon en städad lägenhet och ett brev som gav Frida skulden för allt – eftersom hon inte hört av sig på den här speciella dagen. I över ett decennium levde Frida sedan i tystnad om vad som hänt. Tills hon en dag satt vid köksbordet med sina barn och kände att nu räcker det. ”Jag ville bara inte vara tyst längre. Aldrig mer.” Nu har hon släppt sin bok Berätta aldrig det här.

Den som såg Frida utifrån anade säkert ingenting. Hon var 33 år, framgångsrik och ett stort namn i den svenska mediabranschen där hon också gjort rekordkarriär. Hon hade man och dotter och ett barn i magen. Verkade för det mesta glad och positiv.

Men inuti var det kaos. Svart. Hopplöst. Och magen tung av den där malande skulden.
– Jag kunde gå till Ica med tårarna rinnande och för varje steg ekade det i huvudet ”mördat din mamma, mördat din mamma”. Jag vred och vände på allt jag gjort och framförallt inte gjort. Varför hade jag inte skickat blommor? Varför hade jag inte ringt? Hur kunde jag missa hennes samtal? Men det fanns såklart inga svar. Jag hamnade bara hela tiden i samma återvändsgränd av att det så tydligt var mitt fel, säger Frida.
Några dagar efter självmordet hade Fridas pappa dessutom bett henne att inte berätta om det för någon.
– Jag lovade honom det. Och det blev ett löfte som jag, så helt idiotiskt kan jag se såhär i efterhand, kom att hålla i tretton år.
Fridas man och hennes bästa vän var de enda som visste. Och en psykolog, som hon sökte hjälp hos en tid efter händelsen.
– Men hon ville bara att jag skulle sluta älta. Det skulle inte göra mig något gott, som hon uttryckte det. Så henne träffade jag inte fler gånger, säger Frida.
Berättandet som terapi
Tiden gick och långsamt blev det kaos som Frida hade inombords mindre och mindre. Hon vande sig vid att bära den där tunga stenen i magen och levde på i sitt liv. Men så en dag, 13 år efter mammans självmord, satt hon vid köksbordet med sina barn. Dottern berättade om en kompis vars storasyskon tagit sitt liv. Sonen fyllde i med att det var två stycken i hans fotbollslag som också hade varit med om att närstående tagit sina liv.
– De upprepade hela tiden ”stackars deras familj, hur kan man göra så mot sin familj, alla måste ha blivit så ledsna” och jag kände hur tårarna började rinna på mig. Så jag vände mig till min man och sa ”jag tror det är dags nu”. Och sen berättade jag för dem, för första gången, att deras mormor tagit sitt liv, säger Frida.

När Frida väl brutit tystnaden insåg hon ganska direkt att hon ville skriva en bok om allt som hänt.
– Det kan kanske verka lite konstigt att gå från total tystnad till att skriva en bok där man är öppen med allt. Men jag är en berättande person. Det är så jag har tagit mig igenom livet. Jag har alltid berättat allt, i krönikor, i föreläsningar, i artiklar. Så att vara tyst om mammas självmord under så lång tid gick ju verkligen totalt emot allt som är jag, säger hon.
För att få skrivro åkte Frida tre dagar till Palma, ensam. Hon tog in på ett bra hotell och tänkte att då skulle hon behöva skämmas om hon kom hem utan att ha i alla fall ha kommit en bit på väg.
– Det var på ett sätt fruktansvärt, att dyka ner i det där mörka igen. Jättejobbigt. Men också renande. Läkande. Jag tänker att det nog kan vara så får många, även om man inte skriver i syfte att ge ut en bok. Att på något sätt berätta för sig själv är en bra terapi, säger Frida.
Att släppa skulden
Nu är Berätta aldrig det här lanserad och Frida har gett intervju efter intervju – om det som hon så många år var tyst om.
Hur känns det? Att prata helt öppet om det som varit dolt i så många år?
– Jag har gråtit jättemycket. Men också skrattat massor. Men också blivit så lycklig och rörd över alla fina läsarrecensioner jag fått och alla mejl och mess där människor säger att de är tacksamma för att jag berättar. Vissa personer berättar också att de försökt ta livet av sig tidigare men att de inte förrän nu förstått vad de gjort mot sina barn eller annan familj. Och nu lovar de: aldrig mer. Den kontakten och den responsen är jag så otroligt tacksam för. Den betyder allt.
Och hur mår du själv idag?
– Det här har varit en sån resa. Det var till exempel först när jag skrev sista sidan som jag kunde förstå att det som hände inte var mitt fel. Det var så lätt att se det när det gällde andra, jag sa ju alltid till min moster att hon aldrig fick tänka att hon hade någon skuld i det hela. Men jag fortsatte att klandra mig själv, år efter år.
– Jag har också fått frågan om jag har förlåtit min mamma. Men jag har kommit fram till att det finns inget att förlåta. Hon var sjuk och hon gav mig så mycket fint medan hon levde. Nu ska jag koncentrera mig på allt i livet som det går att göra något åt. Som till exempel att peppa och stötta andra att berätta om vad de varit med om. Ingenting blir bättre om vi håller tyst.
//Anna Matzinger

Suicide Zero vill bryta det stigma och tabu som finns kring självmord. Här kan du läsa mer om de vanligaste myterna som finns kring suicid.

Här kan du stötta Suicide Zeros arbete

Arkiv
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016