På Vikingstad skola i Linköping vet alla barn vad Hildakunskap är. Där arbetar kuratorn Hilda Johnsson som för in livskunskap i skolämnena. Det har resulterat i att branduttryckningarna är betydligt färre. Även stigmat att söka stöd hos en kurator har kraftigt minskat och betydligt fler killar kommer och pratar.
Hilda, vad är det du utvecklat på din skola?
– Jag har skapat en starkare koppling mellan elevhälsa, pedagoger och elever. I dag träffar jag 270 barn i klassrummen varje vecka istället för som tidigare cirka tio som kom till mitt rum. På vår skola har jag en tydlig roll i den pedagogiska verksamheten. Jag jobbar tematiskt med psykosociala frågor tillsammans med lärarna. Jag har teman som vi kopplar till läroplanen och ämnena.
Hur har du fått lärare att använda livskunskap i undervisningen?
– Det jag gjort är att koppla mina frågor till läroplanen. Rent konkret kan det betyda att jag håller i lektionen som jag planerat tillsammans med undervisande lärare. Jag bestämmer att vi exempelvis ska tala om mobbning och vi ska göra det i svenska och samhällskunskap. I sexan står det i läroplanen att eleverna i svenska ska träna på argumenterande texter.
– Det får de också göra i samhällskunskapsfrågan: ”Varför finns det inte en lag mot dickpics?”. Eleverna lär sig om det psykosociala temat mobbning genom att skriva argumenterande texter. Och då får ämneslärare underlag för bedömning i svenska. Samtidigt lär sig barnen samhällskunskap. Läraren får genom att observera undervisningen underlag för bedömning. Lärarna förlorar inte undervisningstid utan tvärtom, de får tid att observera sin klass när jag håller i lektionen. Och de får samspela med mig som de normalt bara skulle ha mött exempelvis på möten utanför klassrummet.
Hur har samarbetet mellan elevhälsan och skolan fungerat?
– Alla har inte varit positiva. Inte för att man inte tycker att samarbete är viktigt. Men man har svårt att se hur man ska hinna med allt och hur det ska fungera om lärare ska ”ge bort” 75 minuter per vecka till mig. Ibland kan det vara svårt för lärarna att se att det blir en vinst för alla. Men nu är det tredje året och fler och fler hakar på.
Vilka utmaningar finns kvar?
– Vi behöver utveckla och förfina arbetet efter elevgrupp och efter vad som sker i samhället. Det gäller att som undervisare vara påläst och intressant samtidigt som temat ska vara relevant att lägga in på lektionstid. Sen gäller det att få med fler och sprida ordet.
Vad har undervisningen lett till?
– Brandutryckningarna som var vardag tidigare är betydligt färre. Jag upplever att stigmat att gå till en kurator i princip är borta. Jag är en så stor del av våra elevers vardag att det inte känns jobbigt att söka upp mig. Jag ser också att betydligt fler killar pratar. Det är häftigt.
Du kommunicerar även med föräldrarna så att de involveras i arbetet, kan du berätta?
– Jag tycker att det är extremt viktigt att föräldrar är med på tåget. Därför har jag ett Instagramkonto som alla föräldrar kan följa. På @skolkuraterskan skriver jag om mitt arbete, om aktuella nyheter och forskning om psykisk (o)hälsa. Det gör att föräldrarna är förberedda på vad deras barn kommer hem och vill prata om.
Suicide Zero arbetar för att det ska finnas en kurator per 300 elever i skolan, inte som idag ibland en på 2000. Det är också det antal som fackförbundet Akademikerförbundet SSR ser som ett bra riktmärke. Hur ser du på det?
– Det är toppen. Men som du säger ser det ju inte ut så i verkligheten. Själv har jag 430 elever på min heltid, och hinner nå nära 300 i veckan, så ja, jag tycker att förslaget är bra!