Det du gör och säger gör skillnad

Helene
Helene Christensson, volontär för Suicide Zero i Trelleborg
Det du gör och säger gör skillnad
2021-06-15

När Helene Christenssons 24-åriga lillebror tog sitt liv, blev sorgen så avgrundlös att hon själv hamnade i en djup depression. Medmänskliga möten, professionell hjälp och att få skriva av sig och sätta ord på sina känslor och tankar har varit viktiga pusselbitar i hennes sorge- och bearbetningsprocess. Helene har sedan länge engagerat sig i frågan och hon brinner för att göra skillnad – på riktigt.

Vad har du för erfarenheter av psykisk ohälsa och suicid?

– En solig dag i augusti 2007 tog min 24-åriga lillebror sitt – detta blev dagen som för alltid kommer dela upp mitt liv i ett före och efter. Chocken var total, då jag inte hade uppfattat några tecken eller förstått att han mådde dåligt. Jag behövde skaffa mer kunskaper om psykisk ohälsa och självmord för att bättre förstå vad som hänt och hantera alla tankar och känslor som detta väckte. Det var en väldigt tuff tid och jag drabbades själv av en depression.

Vad var dina nycklar för att ta dig igenom detta?

– Då depressionen och sorgen blev mer komplicerad än anat, insåg jag tillslut att jag behövde hjälp. Utöver terapisamtal och mediciner, var det framförallt de medmänskliga samtalen som blev viktiga för mig. När en anhörig har förlorat en närstående i självmord, är det viktigaste att bli bemött med värme, att få prata ut om det, bli lyssnad på och förstådd snarare än att få frågor om vilken relation man hade till personen som hade gått bort.

En viktig del av sorgeprocessen har varit att skriva av mig och sätta ord på alla känslor och tankar.

– Utöver detta, så har acceptans varit en viktig del. När min lillebror hade gått bort, blev jag kvar med många obesvarade frågor. Det tog tid att acceptera att jag aldrig skulle kunna lösa detta pussel dels för att jag inte kunde få några svar och dels för att inga svar i världen hade varit en tillräckligt legitim förklaring till min brors bortgång. En viktig del av sorgeprocessen har varit att skriva av mig och sätta ord på alla känslor och tankar.

Berätta mer om ditt volontärskap hos Suicide Zero?

– Jag vill engagera mig för att 1600 personer inte ska ta sina liv varje år och att deras anhöriga inte ska behöva gå igenom det jag själv har upplevt. Jag tror att det finns mycket som vi kan förändra om vi hjälps åt. Som volontär hos Suicide Zero, bär jag dagligen både deras armband och nyckelband på mitt arbete som högstadielärare. Det är roligt att se att de ibland fungerar som en liten ingång till samtal om både självmord och psykisk ohälsa. Jag har även redan hunnit ta del av utbildningarna ”Stör döden” och ”Våga fråga” och hjälper till att pärla armband.

Att se att det finns organisationer som Suicide Zero liksom det ökade engagemanget i samhället ger mig hopp om framtiden.

Hur länge har du varit volontär?

– Jag har bara varit volontär i en dryg månad, men har sedan länge engagerat mig i frågan. När min lillebror dog 2007, fanns det inte organisationer och plattformar som finns idag – däremot fanns det information på nätet om hur man kunde gå till väga för att ta sitt liv. För att göra något åt detta, skapade jag och en kompis under en period en hemsida med syftet att sprida information om suicid samt att föra ihop efterlevande för att både ge och få stöd från andra med liknande erfarenhet som en själv.

Vad har du för förväntningar på volontärarbetet?

– Framförallt ser jag mitt volontärskap som del i resan mot att våga fråga oftare liksom att prata mer öppet om psykisk ohälsa och självmord. Med min egen erfarenhet vill jag dela med mig av kunskaper och förmedla hopp. Det händer att människor vågar öppna upp sig för mig om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa, suicidtankar eller livet som efterlevande, då de känner till min historia sedan tidigare. Ofta avslutar de med orden ”säg inte detta till någon” eller ”detta har jag aldrig berättat om för någon innan”. Men det är bara genom att våga prata om det svåra, som vi på sikt kan minska på rädslorna, okunskapen och stigmatiseringen av psykisk ohälsa och suicid.

Ofta avslutar de med orden ”säg inte detta till någon” eller ”detta har jag aldrig berättat om för någon innan”.

Vad skulle du vilja se för förändring där du bor?

– Kännedomen om psykisk ohälsa måste öka. Kunskapen måste även bli tydligare om vad kan man göra rent konkret för att förhindra självmord och vem man kan kontakta om man behöver hjälp. På samma sätt som vi får lära oss om hjärt- och lungräddning, hoppas jag att lärdomar kring psykisk livräddning ökar som exempelvis MHFA.

Vilka är dina bästa tips till andra som vill engagera sig?

– Tro inte att du som enskild människa - utan expertis - inte kan förändra och förbättra. Det du gör och säger gör skillnad. Börja i en liten skala med det som känns bekvämt, som att kanske ge ett bidrag till en organisation som Suicide Zero anonymt – och vid ett nästa skede våga skriva ut ditt namn. Dela vidare din erfarenhet och kunskaper liksom inlägg från Suicide Zero, MIND och SPES i dina sociala medier. Tala om för dina vänner, bekanta och arbetskollegor att du engagerar dig i frågan - kanske bidrar det till lite diskussion och att kännedomen ökar.

Tro inte att du som enskild människa - utan expertis - inte kan förändra och förbättra.

Vilka är dina hjärtefrågor?

Att vi som medmänniskor ska se varandra, våga fråga och prata om det som är svårt i livet, lyssna in svaret och stanna kvar. Vi måste få bättre baskunskap om psykisk hälsa samt att det ska bli lika självklart att söka och få bra hjälp med psykisk ohälsa som med somatiska sjukdomar. Vi behöver alla dessutom redan i tidig ålder få lära oss att bli bättre på att sätta ord på det vi känner.

Stort tack för ditt engagemang Helene - Tillsammans gör vi skillnad! 💚 Vill du också engagera dig? Läs mer här!

Arkiv
    • 2021
    • 2020
    • 2019
    • 2018
    • 2017
    • 2016