De dansar om psykisk ohälsa

Berätta om filmen, vad är bakgrunden och hur har ni tänkt?

– Jag och Beatrice har personliga erfarenheter av psykisk ohälsa. Beatrice har varit sjukskriven för bland annat depression och min mamma har i perioder mått väldigt dåligt och försökte ta sitt liv hösten 2012. Vi är båda dansare och vi har funderat på hur vi med dans kan uppmärksamma psykisk ohälsa.

Dansen gestaltar olika teman, berätta!

– Vi har valt att skildra ensamhet, ångest, uppgivenhet och utanförskap. De olika scenerna bygger på dessa begrepp. Dansen är i fokus men det ska också framgå vad det handlar om.

Hur tänkte ni för att gestalta de olika temana?

– Vi utgick från hur det känns i kroppen. Hur känns ångest? Den krypande känslan. Vi kände på stress, oron att man inte vill vara kvar i sitt eget skinn. Vi tänkte också på färgen som känslan har. Vi har en scen där Beatrices hand är på mig och svart kändes passande för den scenen.

– När vi skildrade ensamhet, då tog vi hjälp av miljön: att springa ensam i ett berg i fjällen. Att gestalta ensamhet enbart genom rörelse hade inte blivit lika tydligt utan det kala fjället som miljö. I början av filmen har vi en bild på en björk bland granar som en symbol för ensamheten. Scenen om utanförskap är den när man ser människor vända mot kameran. Det är starkt att de är där men jag är utanför gemenskapen.

Vad hoppas ni nu?

– Man ser inte utanpå hur folk mår och samtidig är det så många som mår dåligt. Men man är inte ensam om detta. Vi vill med filmen hjälpa till att bryta tabut kring psykisk ohälsa, väcka diskussion och visa att det finns hjälp att få, därför var slutscenen viktig. Det kan vara små saker som värmer en när allt känns som mörkast, som ett leende eller ett möte. Vi hoppas även på att dansen som konst och uttrycksform uppmärksammas. Så vitt vi vet har det aldrig tidigare gjorts en dansfilm om det här ämnet. Kroppen kan ibland visa det som inte går att sätta ord på.