För fjärde året i rad arrangerar Yogaakademien och Suicide Zero utomhusyoga i värmländska Kil. Det kallas Våga fråga kom på yoga.
— Jag ser att framförallt den psykiska ohälsan ökar. Många som söker sig till oss har problem och yogan kan påverka positivt, säger yogaläraren Helena Karlsson som är initiativtagare ihop med Suicide Zeros Marie Niljung.

Såväl nybörjare som vana utövare är välkomna till Yogaakademien och Suicide Zeros utomhusyoga vid Fryksta badplats i Kil, som ligger i Värmland. Torsdagen den 28:e juni är det dags och den som inte är bekväm med att sitta och ligga ner på marken kan ta med sig en stol.
— Det brukar komma allt från mammor med barn i barnvagnar till äldre seniorer. Det är ett stort spann och flera generationer yogar tillsammans. Det är jätteroligt, säger Helena Karlsson.

Hon har själv ingen egen erfarenhet av suicid men har många runt omkring sig som inte mår bra.

Helena Karlsson säger att vi lever i en tuff värld och att på Yogaakademien är det de lugna kurserna, som är inriktade mot stress och smärtproblematik, som ökar.
— Vi jobbar mycket med andningen och med att hitta stabilitet och närvaro. Och med att komma nära sig själv på ett sätt som gör att jag får den kraft jag behöver för att må bra. Om jag kan låta andetaget bli medvetet, att locka det att bli djupare och längre så blir jag lugnare och kroppen blir stadigare. Tankarna stillas, de blir klarare och jag börjar se mer positivt på saker, säger hon.

Helena Karlsson pratar om att lägga ifrån sig telefonen och ha en kravlös stund för mig själv i grönskan, bland fågelkvitter, Frykens glittrande vatten och under bar himmel.
— Yoga är för alla. Det handlar inte om att man har senaste utrustningen eller har den snyggaste kroppen. Det handlar mycket om att må bra på insidan. Att bara för en liten stund hämta kraft för att orka med det som är runt omkring.

Efter yogan får deltagare gärna prata med Helena Karlsson och med Marie Niljung.
— Det är viktigt att vi får bort allt hysch hysch kring psykisk ohälsa och att man inte behöver stänga in sig utan att man pratar om det, säger Helena Karlsson.

Deltagare i Våga fråga kom på yoga som vill kan betala en avgift som går oavkortat till Suicide Zero. Den som inte kan delta men ändå vill bidra till Yogaakademiens insamling kan göra det här.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

— Jag blev utsatt för ett sexuellt övergrepp när jag var 15 år och mitt liv rasade samman. Min bästa vän trodde inte på mig när jag berättade. Det ledde till att jag var tyst om det i två års tid. Under flera år självskadade jag mig och i två år vårdades jag på psyk.

Vad var vändningen för dig?

— Uppvaknandet kom när jag tagit en överdos; jag var 15 minuter ifrån att aldrig vakna upp. Och till slut fick jag efter sex år av dåligt mående rätt hjälp. Först fick jag under tre månader KBT-terapi. Därefter remitterades jag vidare till kris & trauma-centrum där jag gick i nästan ett år.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?

— Jag hade inte varit här idag om jag inte hade haft ett enormt stöd från min familj och fantastiska psykologer. I dag arbetar jag själv inom psykiatrin, för jag vill hjälpa andra att få hjälp i tid. Du är aldrig ensam, det finns hjälp att få. 

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
— När jag var sex år blev min pappa tillsammans med en kvinna som inte tyckte om mig. Hon mådde själv dåligt och jag blev psykiskt misshandlad. När jag var tio år började jag höra min styvmammas röst inom mig. Rösten sa att om jag skadade mig själv skulle hon känna min smärta och lämna mig ifred. Jag började skära mig och när jag var elva år började jag få självmordstankar. Året därpå lyckades jag sluta med självskadebeteendet men när jag var 16 år började jag på nytt. När jag var 17 år försökte jag ta mitt liv. Jag hamnade på psyk och fick diagnosen borderline. Jag fortsatte att sporadiskt självskada mig tills jag var 20 år. Då försökte jag ta tag i mitt liv och jag sökte själv hjälp. Men jag blev dåligt bemött och kände att ingen kunde hjälpa mig.

Vad var vändningen för dig?
— När jag var 21 år träffade jag min sambo som gav mig nytt ljus och kämpaglöd. Jag led fortfarande av extremt mycket ångest men kunde leva ett relativt normalt liv. När jag var 24 år bestämde jag mig för att studera till sjuksköterska. Utbildningen var tuff, mycket hände privat och jag kom i kontakt med psykiatrin. De erbjöd antidepressiva men mitt krav var att jag skulle få samtalskontakt och det fick jag. Jag slutade med antidepressiva efter två månader men fortsatte att samtala med en kurator i nästan två år. Det räddade mitt liv. Jag gick från daglig ångest till att bli frisk. Jag klarade min utbildning och har nu ett stabilt jobb som sjuksköterska. I dag är jag 30 år och jag och sambon har varit ihop i åtta år. Vi har en son som snart är tre månader. Jag lever ett liv som jag tidigare aldrig trodde var möjligt.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
— Jag är helt öppen om psykisk ohälsa och jag pratar mycket med mina patienter som har ångest. Jag har även Suicide Zeros pin på min bröstficka. Den har jag eftersom jag vill visa att jag finns där för den som behöver prata. Ett viktigt steg för att kunna må bättre är att finna någon att våga prata med om hur du verkligen mår. Oavsett hur tungt eller omöjligt livet känns så finns det alltid hopp och hjälp att få! DU förtjänar att leva och må bra!

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. 

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Angela Engström utsattes för mobbning och saknade en fadersfigur. Hon har fått flera diagnoser och har varit nära att ta sitt liv. Men i dag mår hon bra. Det här är Angelas berättelse. 

- Bakgrunden till mitt mående är mångfacetterad, men generellt sett går det mesta tillbaka till mobbning i lågstadiet och avsaknad av fadersfigur. Jag fick diagnosen ADHD mycket tidigt, vilken bara är en av många diagnoser jag numera har. Utvecklade även emotionellt instabil personlighetsdiagnos (EIP, före detta "borderline personlighetsstörning") bland annat till följd av att inte ha en närvarande pappa.

Hur illa var det för dig?
- Jag överdoserade 2016. Anledningarna till självmordsförsöket var nog många, men främst kände jag mig värdelös, ensam och förstörd. Jag var inlagd i två veckor och blev utsläppt lagom till att våren kom. 

Vad var vändningen för dig?
- Det som gjorde störst skillnad var dialektisk beteendeterapi (DBT, vanligt när man fått diagnosen EIP) i kombination med mediciner. Jag tar för närvarande tre olika mediciner för min psykiska ohälsa. DBT:n innehöll både individ- och gruppterapi. Det var mycket nyttigt för min personliga utveckling. Så vändningen var nog när terapin började gå mot sitt slut och jag kände att jag behövde ta mig i kragen för att överleva utan terapin.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?
- Jag började lita mer på mig själv och mina känslor. Jag arbetade mycket på min självrespekt och mina självskadeimpulser. När jag insåg att jag var riktigt duktig på DBT insåg jag samtidigt att jag var duktig på att hantera mitt liv och allt jobbigt som hör till. Jag kan fortfarande må mycket dåligt när jag inte tar min medicin, men det får faktiskt vara okej. Man mår inte bra hela tiden.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Att det kommer att bli bättre, så länge man arbetar för att må bättre. Har man bestämt sig för att "nej, det här kommer aldrig bli bättre någonsin", då blir det sällan det. Det viktigaste är att begära hjälp av vården och att ta stöd hos dina nära och kära. Är du helt ensam finns det också stöd att få i t.ex. telefonsamtal. Det är ingen skam i att vara ensam. Det trodde jag länge, men det är det inte. Du är värd att må bra, även om du själv inte tycker det. Du är värd att leva!

#jagvillgehopp

Mår du dåligt och behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd:https://www.suicidezero.se/hjalp

Hanna Borg har tidigare haft det riktigt tufft i livet. Så tufft att hon flera gånger försökt att ta sitt liv. Men idag mår hon bra. Det här är hennes berättelse.

Hanna, du har tidigare mått så dåligt att du varit nära att ta ditt liv. Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
- Jag misshandlades allvarligt och under lång tid av en person som var tillsammans med en familjemedlem. År 2013 tog min pappa sitt liv framför mina ögon och jag har själv försökt ta mitt liv flera gånger.

Vad var vändningen för dig?
- Vändningen kom när jag flyttade och fick flera vänner på en och samma dag. Alla stöttade och stöttar mig och de vänder aldrig ryggen till. De ser också på mig när allt inte är som det ska och då brukar de ta med mig ut på en promenad och bara prata med mig. Det gör mig riktigt glad!

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Du har de tufft och jobbigt nu och jag tror mig veta hur det känns. Du tror att du inte lever för att smärtan gör så ont. Men jag kan lova dig att du kommer att ta dig upp. Berätta för din mamma eller pappa eller någon du verkligen älskar eller har förtroende för. Eller hör av dig till en psykiatrisk akutmottagning om hur du känner dig. Det finns hjälp och det kommer att vända!

#jagvillgehopp

Har du det tufft just nu så klicka på den här länken om var du kan få hjälp: https://www.suicidezero.se/hjalp

Tycker du att det är svårt att få rätt hjälp? Läs i så fall den här texten om vad du behöver veta för att få rätt hjälp: https://www.suicidezero.se/fakta-rad/goda-rad-om-sjalvmord/item/260-det-har-behover-du-veta-for-att-fa-ratt-vard 

Johanna Ulvbäck-Åbom utsattes för sexuella övergrepp som barn och levde med suicidtankar i många år. Det kulminerade i ett allvarligt självmordsförsök. Men i dag mår hon bra. Det här är hennes berättelse.

Johanna, du har tidigare mått så dåligt att du varit nära att ta ditt liv. Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
- Anledningen till mitt dåliga mående är i grunden djup skam och stark rädsla. Jag blev utsatt för sexuella övergrepp som barn och är uppväxt i en dysfunktionell familj. Jag saknade grundtrygghet och blev vuxen redan som femåring. I skolan blev jag utfryst och mobbad och jag trivdes aldrig med och i mig själv. När jag var 22 år hade jag levt med suicidtankar i många år och försökte på ett allvarligt sätt att ta mitt liv. Jag trodde att det var min enda utväg.

Vad var vändningen för dig?
- Jag gömde mitt dåliga mående bakom en så perfekt yta jag förmådde och ljög för att ingen skulle se hur det egentligen var. Jag utvecklade ätstörningar och självskadebeteenden. I 15 år höll jag upp en fasad innan jag gick in i väggen som 20-åring. Jag kunde inte längre låtsas. Jag hade börjat gå i terapi på gymnasiet men förstod inte då att jag mådde dåligt. Jag blev inlagd enligt LPT, lagen om psykiatrisk tvångsvård, i två år, började i DBT, dialektisk beteendeterapi, flyttade till ett behandlingshem där jag bodde i dryga två år och fortsatte gå i terapi efter det. Vändningen växte sakta fram i takt med att jag lärde mig förstå min historia, omgavs av människor som såg och trodde på mig. I och med att jag lärde mig om känslor och att prata om dem började jag förstå mig själv.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?
- För mig var det viktigt att uppleva att jag var tillåten och värd att älskas trots mina fel och brister. Människor stod kvar. Många gånger kändes det som att jag var nyfödd och skulle lära mig sådant andra lär sig som barn. Jag övade mig till exempel på att gråta.

- Jag har varit väldigt rädd, det är läskigt att lämna det invanda, men bekräftelsen som kom när jag vågade släppa det destruktiva beteendet slår allt. Den var äkta. Både från andra, men också ifrån mig själv. När jag lyckades förändra beteendet kom också tankarna att förändras. Jag började göra som mina terapeuter sa och det gav resultat. Jag vågade då också lita mer och mer på min egen förmåga.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Du är inte ensam! Oavsett anledning till ditt mående, så finns något annat. Kanske vet du inte varför du mår dåligt. Döm inte dig själv för det. Känslor är som väder, de kommer och går. Förtvivlan ligger många gånger i att inte veta hur länge det ska kännas på ett visst sätt. Våga vara i det som är, det enda vi vet är att det går över. Precis som molnen på himlen, regnet och solen likaså skratten, gråten, rädslan, skammen och ilskan. Det är ok att känna. Förvärra inte. Och våga prata. Våga ta emot hjälp. Det är aldrig för sent. Fortsätt andas. Du är också värd att leva!

#jagvillgehopp

Mår du dåligt och behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Vi på Suicide Zero får ofta höra om personer som är på väg att ge upp. Som har allvarliga planer på att ta sitt liv. Som tror att det inte finns hjälp. Därför kommer vi framöver att berätta om personer som varit på gränsen till att ta sitt liv men som i dag mår bra. Vi behöver sprida hopp och vilka kan ge mer hopp än dem som det vänt för? Det här är Marcus Oisins berättelse om hur det vände för honom.

Marcus, du har tidigare mått så dåligt att du varit nära att ta ditt liv. Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
- Det hela började när ett långt förhållande sprack. Jag flyttade då till en liten trång lägenhet och blev med tiden mer och mer ensam. Mitt mående blev sakta men säkert sämre samtidigt som jag försökte hålla skenet uppe mot omvärlden. Att jag dessutom inte orkade ta hand om min grabb när det var min tur gjorde att jag kände mig som en mycket dålig pappa.

Vad var vändningen för dig?
- Vändningen kom efter att jag varit inlagd på sjukhus. Mina anhöriga besökte mig och en av dem var min morbror som jag innan dess egentligen inte kände. Det kändes som att jag blev tillsagd på skarpen, men ändå med hjärta och värme. Där och då vände det.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?
- Jag var ytterst nära att ta mitt liv och när insikten kom om vad jag hade försökt göra blev jag oerhört tacksam för att jag fortfarande levde. Dessutom hjälpte det att min familj stöttade mig.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Sök hjälp så fort du kan! Även om det känns svårt att berätta om hur du har det är det bra mycket bättre än att ligga begravd två meter under marken. Ge ALDRIG upp utan fortsätt kämpa tills du får det stöd du förtjänar!

Marcus har även skrivit en bok om det som hänt. Boken kan du beställa här: https://www.adlibris.com/se/e-bok/hur-langt-kan-man-ga-9789198130256 

#jagvillgehopp

Mår du dåligt och behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Det finns mängder av lärdomar att dra från personer som varit nära att ta sitt liv men som i dag mår bra och kan berätta om vad som hände. I hashtaggen #jagvillgehopp lyfter vi ett antal personer som kan och vill berätta om vad som hänt. I denna text möter vi Leo Möller.

Leo, du har tidigare mått så dåligt att du varit nära att ta ditt liv. Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
- Jag började må dåligt när jag var 13 år. Då hade jag precis börjat högstadiet och jag kände mig väldigt ensam, för jag hade inte någon kompis som jag klickade med. Bland släkt och familj blev det ibland konflikter och jag kände att jag hamnade emellan. För att hantera känslorna började jag skada mig själv. Men egentligen fick det mig att må sämre. När jag var i 15-, 16-årsåldern hade jag nått min botten. Jag mådde så dåligt att jag inte ville leva längre. Allting gjorde så ont.

Vad var vändningen för dig?
- Vändningen kom när jag fick veta att jag skulle få börja gå i DBT-terapi (dialektisk beteendeterapi) inom barn och ungdomspsykiatrin, bup. Den terapin gav mig färdigheter som räddade mitt liv. En viktig del av terapin var att hela min familj var delaktig. Vi började prata om mitt mående och jag skämdes inte längre.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?
- När jag började med DBT-terapin var det mycket som hjälpte mig. Men en speciell händelse var att en läkare tidigare sagt att jag nog inte kommer att må bättre eftersom jag inte gjorde framsteg. Just då mådde jag väldigt dåligt av kommentaren men när det gick åt rätt håll med DBT:n så kunde jag motbevisa läkaren. Typ: ”Du hade fel. Jag gör visst framsteg!”

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Jag lovar att även om det inte ser ut som det nu så blir livet bättre! Även om du är på botten och allt känns tungt så går det att få livet tillbaka. Det tar tid, det är svårt och det krävs stöttning av personer runt om men det går. Jag lovar. Jag tror på dig!

#jagvillgehopp

Mår du dåligt och behöver hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp