- Är man sårbar går orden och lögnerna rakt in, de gör ont. Det säger Anna Porsvald, volontär på Suicide Zero, om den mobbning hon upplevde att hon blev utsatt för på ett tidigare jobb.

En av Suicide Zeros volontärer, Anna Porsvald, blev under flera år mobbad på en arbetsplats, något som hade kunnat kosta henne livet.
- Mobbning krossar ens självkänsla. Jag var frisk och stark när det hände men bröts snabbt ned och hade tankar på att ta mitt liv.

Anna Porsvald har funktionsnedsättningarna ADHD och Asperger. På grund av dessa hade hennes jobb anpassats så att hon skulle kunna klara av det. Exempelvis hade arbetstiden justerats. Hon trivdes bra med arbetet, sina kollegor och med sin chef.
- De första åren kände jag att jag inte lider av psykisk ohälsa. Jag har aldrig känt mig så frisk. Och sedan brakade allt snabbt ihop.

Enligt Anna Porsvald var det en ny chef som gjorde att allt blev värre. Chefen tyckte att det skulle vara lika för alla. Anna blev inkallad till ett möte. Där anklagades hon för att missköta sitt jobb, berättar Anna.
- Mitt i samtalet tänkte jag att om det hon säger är sant så vill jag inte fortsätta att leva, det går inte.

Hon säger att hon är extra känslig för mobbning eftersom hon blev mobbad som barn.
- Helt plötsligt kände jag mig som nio år och att jag stod på skolgården och de andra kastade sten på mig. Det var hemskt.

Anna Porsvald stannade kvar i ett och ett halvt år på jobbet. Tidigt efter samtalet fick hon en krisreaktion; hon slutade sova och äta; till slut gick hon inte ut, och därefter kom hon inte upp ur sängen. Så småningom fick hon diagnosen posttraumatisk stress. Under ett och ett halvt år kämpade hon mot suicidtankar och dödslängtan. Hon tog hjälp av facket och hon gick med i Suicide Zero för att bli volontär.
- Jag gick med i Suicide Zero därför att jag ville lära mig mer och engagera mig för min egen skull. Jag lärde mig att det fanns hopp och tänkte att om jag engagerar mig i detta får jag inte svika mig själv och min familj genom att ta mitt liv. Så det var absolut en räddande faktor i mitt fall.

En annan viktig faktor var en hund som Anna Porsvald fick överta av en väninna som inte kunde behålla den.
- Den hunden hjälpte mig eftersom hon tvingade mig att kliva upp ur sängen och gå ut. På promenaderna började jag berätta för människor om vad jag varit med om. Och om natten var jag inte längre ensam när jag låg vaken och grät. Hunden lugnade mig.

Hon säger att hon tog all hjälp hon kunde få och att hon inte hade inte överlevt utan antidepressiv medicin.
Numera arbetar hon på Funktionsrätt Västmanland med att sprida kunskap. Hon föreläser om autism/asperger och ADHD. Hon föreläser om psykisk hälsa, bemötande och om kränkande behandling och mobbning i arbetslivet.
- Mobbningen mot mig inträffade på grund av okunskap och därför föreläser jag om hur det är att ha en osynlig funktionsnedsättning och hur enkelt man kan överbrygga de så kallade funktionshindren.

Åsa Sohlgren

*En siffra som nämns ibland är att 100-300 personer tar sitt liv varje år till följd av mobbning på sin arbetsplats. Det finns däremot inte någon undersökning/forskning som styrker detta.

*På Arbetsmiljöverkets hemsida finns det mer information om kränkande behandling och mobbning i arbetslivet och om vart du kan vända dig för att få hjälp https://www.av.se/halsa-och-sakerhet/psykisk-ohalsa-stress-hot-och-vald/mobbning/

*I Arbetsmiljöverkets författning 2015:4 står bland annat att: ”Arbetsgivaren ska klargöra att kränkande särbehandling inte accepteras i verksamheten. Arbetsgivaren ska vidta åtgärder för att motverka förhållanden i arbetsmiljön som kan ge upphov till kränkande särbehandling.”

*Kränkande särbehandling innefattar mobbning, kränkning, trakasseri och utfrysning. Förra året anmäldes 1108 fall av arbetssjukdom på grund av kränkande särbehandling till Försäkringskassan. Flertalet var inom offentlig sektor och cirka 80 procent var kvinnor. Ungefär hälften av dessa handlade om arbetstagarens relationer med sina kollegor och hälften om relationerna med överordnade. (källa: Arbetsmiljöverket/Informationssystemet om arbetsskador).

Ulf Bejerstrand mådde i mitten av åttiotalet så dåligt att han i ett förvirrat tillstånd ville ta sitt liv. I dag mår han bra och vill hjälpa andra genom att berätta sin historia.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?

- Jag var en turnerande musiker som letade efter meningen med livet och fann det när jag blev pappa. Jag sålde min båt och mina gitarrer och gick helt in för mitt nya liv. När min dotter var omkring ett år ville mamman vara ensam om vårdnaden. Trots att jag ville ha gemensam vårdnad så blev jag av med den och skulle bara få träffa min dotter två dagar varannan helg. Då föll jag pladask ner i ett svart hål och slutade aldrig att falla. När jag slagit ner i botten så öppnades det upp en ny dörr och jag fortsatte att falla. Jag blev så knäckt att jag bestämde mig för att avsluta mitt liv.

Vad var vändningen för dig?
- En nära kvinnlig vän ringde mig dagligen för att höra hur det var med mig. Hon ringde mig strax innan jag skulle verkställa mitt beslut och hon trodde mig inte när jag sade att allting var bra. När jag sade ”det är lugnt, det är över” sade hon ”nu kommer du hem till mig annars blir jag förbannad på dig och ser dig inte som en riktig vän”. Hon gav mig inget val, så jag åkte till henne och vi pratade och grät hela natten. Hon räddade mig där!

-Senare kontaktade jag en mansjour för att få prata och fick veta att det är många som är i samma situation. Välja gröna eller röda boxen, leva eller dö. Jag valde gröna.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
- Bearbeta sorgen genom att rensa upp tankarna ihop med dina vänner. Se livet lite mer som en film, för även om filmen börjat dåligt så vet du inte vad du kommer att missa. Se klart filmen, lev kvar! Inte bara för din egen skull, vi har alla ett ansvar gentemot våra närmsta.

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. eller till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Suicide Zeros volontärer Håkan Wester och Mats Gaffa Karlsson arrangerar den 29 september en heldag späckad med musik, föreläsningar, tipspromenader och god mat. Allt för att lyfta hur självmord kan förebyggas och för att samla in pengar till Suicide Zero.

Tone Norum, Pontus och amerikanarna, Kayo, Zinat Pirzadeh, Magnus Skogsberg och Annika Jankell är några av de som deltar under dagen den 29 september i Fullersta gård, en naturskön miljö fem minuters promenad från Huddinge centrum i södra Stockholm. Dagen börjar kl 11 och pågår till sent på kvällen. Musik kommer att varvas med intervjuer och personliga berättelser om bland annat komikern Micke Dubois och författaren Karin Boye.

— Tanken är att ge energi genom möten. Man får också information om och kan stötta Suicide Zero. Huddinge har även en nollvision för att minska självmorden och Fullersta gård har ett Karin Boye-rum som öppnas upp för allmänheten under dagen. Vi tycker därför att platsen är mycket lämplig för att ha en dag då vi uppmärksammar ett av våra största samhällsproblem. Vi hoppas att många kommer för att visa sitt engagemang, säger Håkan Wester.

Dagen riktar sig till allt från barnfamiljer till musikintresserade, hundägare, de som vill lära sig mer om stresshantering och till dem som vill stötta Suicide Zeros arbete. 
— Jag vill sprida budskapet att fler måste lyfta frågan kring hur självmord kan förebyggas och att det behövs aktiviteter för att våra grundbehov ska tillfredsställas så att vi får energi, säger Håkan Wester.

Vill du äta middagsmat med plats vid bord och lyssna på musiken kostar det 340 kr. Av den summan går 100 kr per plats till Suicide Zero. Det går också att köpa fika för enklare förtäring.

Läs mer om evenemanget här: konstenattse.se

Erik Sylwan fick för fem år sedan problem med återkommande depressioner, ångest och självskadebeteende. Nu mår han bra och vill berätta för att hjälpa andra. 

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?  
— Jag hade mått dåligt i något år. Riktigt varför vet jag inte. Sedan inträffade en tragisk händelse för en vän och det berörde mig djupt. Allt rasade. Jag blev bottenlöst ledsen, sov dåligt och kunde inte fokusera eller ta mig an något.

— Tack vare fint stöd från vänner och familj kom jag relativt snabbt iväg till företagshälsovården där läkaren skrev ut anti-depressiv medicin som dämpade depressionen. Men då kom ångesten istället, den där som gnager på en och äter upp en inifrån. Det var också då självskadebeteendet började. 

Vad var vändningen för dig?  
— När jag kom i kontakt med psykiatrin. Företagsläkaren remitterade mig dit och jag fick en tid relativt snabbt. Det var en ganska lång och utdragen process med många olika mediciner, samtalsstöd, gruppterapi och utredningar.  

— Sedan ett par år har jag inte längre kontakt med psykiatrin och jag tar inte heller någon medicin. Det är mycket möjligt att jag i framtiden kommer att må så dåligt igen att jag behöver professionell hjälp men nu vet jag att möjligheten till hjälp finns.

Var det något specifikt som gjorde att du tog dig ur din situation?  
— I mina kontakter med psykiatrin har jag lärt mig strategier för hur jag ska göra när jag mår dåligt psykiskt som att tänka att det är så här livet ser ut för mig just nu. 

— Jag får återkommande depression och ångestperioder. Men nu kan jag se varningstecken och jag vet hur episoderna brukar utvecklas. Jag vet också att de går över bara jag hanterar det rätt, vilket inte alltid är lätt. Det gör att jag inte heller blir lika rädd när det händer eftersom jag vet lite hur det funkar nu. 

Vad vill du säga till andra som läser om detta och har det tufft? 
— Prata om det! Sannolikheten är ganska stor att du har vänner som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Att ni pratar om det gör det lättare både för dig och vännerna. Ni kan hjälpa varandra.

— Var inte rädd för att söka hjälp och berätta hur du mår utan. Känner du att du inte klarar av det själv, be en vän eller anhörig hjälpa dig. Hjälpen finns där och det kommer bli bättre!

Är det något övrigt du vill lägga till? 
— För ett drygt år sedan läste jag om #semicolonproject, och kände att det skulle vara fint att vara del av det. Samtidigt hade en nära vän gjort detsamma och vi kom att tala om det. Vi bestämde oss för att göra det som en kompistatuering och några veckor senare bokade vi tid hos en tatuerare. Det känns viktigt och kul! Jag har fått en del igenkännande kommentarer kring det. Och en hel del frågor.

/Åsa Sohlgren

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Refif Almosawi har varit självmordsbenägen. Men i dag mår hon bättre sedan hon fått diagnosen bipolär och rätt medicin. Nu studerar hon till svensklärare på Linneuniversitetet i Växjö och har givit ut en diktsamling om psykisk ohälsa.

Refif Almosawi Frings är 23 år och har varit nära att ta sitt liv. Nyligen gav hon ut diktsamlingen Psykos poesi med egen lyrik och fotografier. Syftet är att uppmärksamma psykisk ohälsa och pengarna går till Suicide Zero.

Vad handlar din diktsamling om?
— Jag skriver om hur jag mår och vad jag tänker på. Jag vill uppmärksamma VAD för tankar man kan ha och HUR man kan känna när man lider av psykisk ohälsa. Jag vill att de som lider av liknande ska känna igen sig så att de inte upplever sig vara ensamma med sina känslor och tankar.

Varför har du valt att skänka intäkterna till Suicide Zero?
— Därför att jag tycker att ni gör ett viktigt jobb. När jag var självmordsbenägen visste jag inte att Suicide Zero fanns. Därför vill jag hjälpa till så att fler uppmärksammar er så ni kan nå ut till flera.

Hur ser du på framtiden?
— Jag har fått diagnosen bipolär och det har hjälpt mig att förstå mig själv. Jag har fått rätt medicinering och ser rätt ljust på framtiden med min utbildning till svensklärare.

Vad vill du säga till andra som är i den situation som du var i då?
— Prata! Håll inte allting inom dig. Jag vet att det kan vara svårt men försök. Vänd dig till någon du litar på eller försök att ta emot hjälp om någon vill stötta dig. Jämför dig inte med andra utan ta dina känslor och tankar på allvar.

— Skäms aldrig! Det är tystnaden som dödar. Prata så mycket du kan och låt inte någon säga att du är löjlig eller gnällig eller något liknande. Du är inte ensam och det finns hjälp.

/Åsa Sohlgren

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. eller till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Ellie Sandin är en av Suicide Zeros volontärer. Tidigare har hon mått så dåligt att hon försökt ta sitt liv. I dag mår hon bra och vill hjälpa andra genom att berätta sin historia.

Kan du berätta om bakgrunden till varför du mådde dåligt?
— Jag är uppvuxen med föräldrar och styvförälder som alla var alkoholister. I vårt hem förekom både fysiskt och psykiskt våld och jag vågade inte berätta för någon hur jag mådde. Som tioåring blev jag våldtagen och när jag berättade det för min mor blev jag avhyst av henne och jag slöt mig helt och hållet. Jag blev osynlig i hemmet och i skolan.
— Redan som barn utvecklade jag ett självskadebeteende. Först i form av ätstörningar och sedan genom att skada mig själv fysiskt. När det gjorde så ont inom mig och jag inte visste hur jag skulle hantera smärtan blev det en flykt att självskada. Jag lärde mig att om jag flydde känslan inuti behövde jag inte må dåligt och jag började dricka.
— Till slut kunde jag inte längre fly med hjälp av alkohol. Hur mycket jag än drack så kom känslorna ikapp och jag kände att jag inte hade kontroll över något. Jag var då i en väldigt jobbig situation i livet och försökte ta mitt liv. Jag överlevde men fick leversvikt och njursvikt. I dag är jag verkligen glad att jag lever.

Vad var vändningen för dig?
— Det var en läkare som såg mig. Hon ville verkligen hjälpa mig. Jag var inlagd på psyk och berättade om mitt liv, att både mamma och pappa hade begått suicid. Jag ville inte ge psykisk ohälsa till mina barn och därför blev jag mottaglig för all form av hjälp. Jag tackade ja till allt eftersom det enda jag visste var att jag ville leva men jag visste inte hur. Det blev slutet på det gamla livet och starten på det nya med program, behandlingar och terapier som har lett mig till där jag är i dag.

Vad vill du säga till andra som läser om det här och har det tufft?
— Först vill jag skriva att man inte är ensam. Det finns fler som förstår och som kanske till och med går igenom något snarlikt det du går igenom. Att prata om hur du mår är verkligen viktigt för ingen mår bra av att fylla sin bägare utan att få den tömd emellanåt. Det är inte alltid man hittar en bra läkare men vi kan inte heller förvänta oss att en läkare ska laga det som är trasigt i oss. Vi behöver laga oss själva men med hjälp och stöttning från andra. Kolla online, stödgrupper, stödlinjer och ta dig mod att våga berätta. Ibland kan det ta tid men det är verkligen möjligt att få ett bättre liv.

/Åsa Sohlgren

Har du också varit nära att ta ditt liv men mår i dag bra? Kan du tänka dig att berätta om vad som hänt? Mejla i så fall till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den. eller till Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Behöver du hjälp? Läs här om var du kan få stöd: https://www.suicidezero.se/hjalp

Suicide Zeros volontär Marie Koivisto har skickat in ett medborgarförslag om en handlingsplan för att förebygga självmord i Munkedals kommun. Och nu har den antagits!

Runt om i landet har flera av Suicide Zeros volontärer skickat in medborgarförslag för att få till lokala handlingsplaner för att förebygga självmord. En av dessa är Marie Koivisto vars medborgarförslag till Munkedals kommun nu antagits.

— Jag är väldigt glad att Munkedals kommun antagit handlingsplanen. Tanken är att kommunens medarbetare får lära sig hur de ska agera och att människor ska våga prata om psykisk ohälsa utan att det ska vara tabubelagt, säger Marie Koivisto.

Hur kommer det sig att du lämnade in medborgarförslaget?
— Under större delen av mitt liv har jag arbetat inom psykiatrin. Jag har då träffat många människor som mått så dåligt så de inte känner hopp. De orkar inte leva men vill inte dö. Det är inget jag bara kan släppa. Jag sökte efter vad man kan göra och för ett par år sedan hittade jag Suicide Zero.

Marie Koivisto började som volontär pärla och sälja armband. Sedan bjöd hon in sig själv till sin tidigare arbetsplats och fick med sig två grupper från Munkedal kommuns socialpsykiatri. Under en eftermiddag pärlade, fikade och pratade de om psykisk ohälsa och om bemötande.
— Efteråt har personalen i boendestöd och deltagarna fortsatt att pärla armband. Jag såg hur det uppskattades att pärla och få in pengar till Suicide Zero. Vi pratade om att man kan påverka mer än man tror. Därför kontaktade jag Suicide Zero och bad om hjälp med att skriva ett medborgarförslag.

Varför tror du att kommunen antog ditt förslag?
— Jag tror att de människor som antagit medborgarförslaget har en realistisk och fin syn på människor.

Har du tankar på hur arbetet med handlingsplanen kan följas upp?
— Jag har många tankar om det. Framförallt att man satsar i skolåldern och att man fångar upp individerna innan det hinner gå för långt. Jag tror på uttrycket: ”Det är lättare att bygga starka barn än att laga trasiga vuxna”.

Vad tror du är det viktigaste för att handlingsplanen ska få effekt?
— Det viktigaste är hur man implementerar den och att den når ut. Att man aktivt väljer att arbeta med den i alla verksamheter. Det är viktigt att man börjar våga prata med varandra och släpper tabun kring psykisk ohälsa.

/Caroline Meyer Lagersparre

Svenska Dagbladets journalist Matilda Shayn tar i dag emot Suicide Zeros årliga Pris för bästa rapportering om självmord 2017. Hedersomnämnanden går till författaren Christian Dahlström, P4 Värmland samt till SVT:s serie 30 liv i veckan.

Så här lyder juryns motivering till årets vinnare som får prissumman på 10 000 kr: 
”SvD har i en ambitiös artikelserie uppmärksammat det faktum att äldre är en särskilt utsatt grupp när det gäller självmord, något som sällan framkommer när medier rapporterar om tragedierna. Journalisten Matilda Shayn har närmat sig ämnet med gedigen research, med stor nyfikenhet och med insikten om att vi måste lyfta att så många äldre tar sitt liv, och konsekvenserna det för med sig.”
– Jag är otroligt glad och stolt över att tilldelas ett så viktigt och ärofyllt pris. Tyvärr är ju suicid fortfarande ett tabubelagt ämne och i denna kontext är äldre dessutom ofta en bortglömd grupp. Om min artikelserie kan bidra till att minska stigmat och öka kunskaperna är ingen gladare än jag, säger Matilda Shayn.

Rädslan påverkar
Rädslan för att rapportera på fel sätt är fortfarande vanlig hos många medier. Fler journalister behöver uppmärksamma självmord i den utsträckning problemet förtjänar. Därför instiftade Suicide Zero 2015 ett årligt pris för att lyfta de som rapporterar ansvarsfullt och minskar stigmat kring självmord. 
– I år har vi fått in många högkvalitativa bidrag och det känns väldigt roligt. Däremot är det inte jättemånga medier som på djupet granskat problematiken kring självmord, vad politiker gör och hur lite kunskap som fortfarande finns om vad som måste göras. Medierapporteringen går åt rätt håll men mycket återstår om självmorden på allvar ska kunna minska, säger Alfred Skogberg, generalsekreterare, Suicide Zero.

Hedersomnämnanden
Juryn ger även hedersomnämnanden till författaren Christian Dahlström. Juryns motivering lyder: 
”Christian Dahlströms bok Kalla mig galen är obligatorisk läsning för alla som vill sätta sig in i komplexiteten kring psykisk ohälsa och självmord. Dahlström utgår från egna erfarenheter. Hans kunskap om området är omfattande och insikterna boken ger berikar. Ämnesvalet må vara tungt; Kalla mig galen ger hopp om att psykisk ohälsa och självmord är något vi i stor utsträckning kan förstå och därigenom förebygga.”
– Jag är väldigt stolt över det otroliga mottagande boken har fått i stort, men ett hedersomnämnande från en organisation som Suicide Zero toppar ändå det mesta. Det är också extra smickrande att boken nämns i samma sammanhang som Matilda Shayn och de andra pristagarna, säger Christian Dahlström.

Även P4 Värmland får ett hedersomnämnande: 
"P4 Värmland hittar ständigt nya vinklar inom ett område få journalister tagit sig an. De lyckas därmed uppmärksamma ett av våra största samhällsproblem som samtidigt har varit ett av de minst journalistiskt belysta. P4 Värmland räds inte att granska och debattera självmord och därigenom är P4 Värmland ett föredöme för journalister över hela landet."
– Jag är stolt och glad över att det jobb som redaktionen lägger ner uppmärksammas. Det inspirerar oss att även i fortsättningen våga vara modiga och prata om de riktigt svåra frågorna, säger Jenny Norberg, kanalchef P4 Värmland, Sveriges Radio.

Slutligen tilldelas även SVT:s serie 30 liv i veckan ett hedersomnämnande:

"SVT:s serie 30 liv i veckan visar att självmord är något vi kan och måste ägna tid till att förstå. Självmord drabbar på mängder av nivåer och konsekvenserna påverkar oss alla. Att SVT på bästa sändningstid tar sig an ämnet, med gedigen research och stort utrymme, bidrar till färre framtida tragedier. Public service-tv har aldrig varit viktigare."
– Gensvaret över serien 30 liv i veckan har varit enormt. Det visar att SVT och public service har en viktig uppgift att berätta om de allra svåraste ämnena. Vi stod stadigt i våra publiceringar genom den kunskap som många experter inom området delade med sig av, och genom att produktionsbolaget Titan gjorde ett gediget arbete. Jag vill särskilt tacka alla modiga som medverkande i serien; att de vågade berätta har hjälpt och berört många, säger Anna Luuk Priske, exekutiv producent på SVT.

Priset på 10 000 kr till Matilda Shayn togs emot av SvD:s Maria Carling på Närlinglivets Hus i Stockholm den 10 september kl. 16.00.

I juryn: Alfred Skogberg – generalsekreterare Suicide Zero, Karin Schulz – generalsekreterare Mind, Gergö Hadlaczky – Chef för Nationellt centrum för suicidforskning och prevention, NASP, Anna Johansson, NASP, Inger Händestam – Förbundsordförande SPES

Pressbild: Svenska Dagbladets Matilda Shayn vinner i år Suicide Zeros Pris för bästa rapportering om självmord. Foto: Tommy Eriksson/Suicide Zero

Kontakt: Caroline Meyer Lagersparre, pressansvarig Suicide Zero Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
0730 70 25 00