Läs våra expertintervjuer. Klicka nedan.

1.

Johan Andreen

Specialistläkare i psykiatri
och barn- och ungdomspsykiatri.
Medlem i Suicide Zeros expertråd.

”Nioåringen befinner sig i en fas av pre-abstrakt tänkande”

Till att börja med – kan du beskriva vad en utvecklingsfas egentligen är?

– Alla går från födseln upp till övre tonåren igenom ett antal utvecklingsfaser. På så vis utvecklas hjärnan steg för steg för att till slut nå sin fulla mognad, vilket sker när individen är runt 25 år. I stora drag kan man säga att det handlar om en utveckling som går från basalt viktiga områden djupt nere och bak i hjärnan till områden högt och långt fram i hjärnan som är viktiga för språk och tänkande.

– Stegen in i en ny utvecklingsfas sker genom en växelverkan mellan att hjärnan rent biologiskt utvecklas och att barnet förvärvar nya förmågor som stärker utvecklingen. Den sociala miljön är väldigt viktig. Om ett barn till exempel skulle leva isolerat i ett rum, utan någon att prata med, skulle inte hjärnans egen utveckling vara tillräcklig för att utveckla rörelseförmåga och finmotorik, ett språk eller förmåga att agera socialt med andra individer.

Vilken utvecklingsfas befinner sig 9–12-åringen i?

– Först vill jag understryka att det är oerhört individuellt hur varje barn utvecklas. Vissa barn är kanske i den här fasen redan när de är 9 år, för andra dröjer det till 12-årsåldern. Det är ju inte heller så att det finns en skarp gränser för när ett barn är i en utvecklingsfas eller inte. Det är alltid en process som sker gradvis. Med det sagt kan man säga att 9-12-åringen befinner sig i en fas där barnet börjar kunna tänka abstrakt, ett så kallat pre-abstrakt tänkande. Fasen kallas också för den pre-pubertala fasen.

Vad kännetecknar den här fasen?

– Enklast blir det kanske om man först beskriver fasen innan, nämligen det konkreta tänkandets fas. Då har varken hjärnan eller språket en utvecklad förmåga att relatera till abstrakta begrepp och sammanhang. Visst kan barnet lära sig ord som ”demokrati” och ”om tre år” men det kan inte förstå dess verkliga innebörd.

– När barnet sedan går in i det pre-abstrakta tänkandets fas så kan det börja tänka och tala om sammanhang som inte är konkret synliga. Det kan börja tänka mer i detalj om sådant som det med sina sinnen inte upplever just nu, exempelvis fundera på hur saker och ting hade kunnat vara istället eller hur det kan bli framöver.

Och vad betyder det för barnet?

– Barnet kan nu för första gången kan börja se och jämföra sig själv med andra. Det börjar förstå att det existerar i en värld av ömsesidigt socialt beroende där hierarkier, konkurrens och kamp för att duga spelar roll. Barnet börjar betrakta sig utifrån hur bra eller dåligt hen föreställer sig att hen passar in i den här världen. Barnet har tidigare kunnat sätta reglerna i sin egen värld men börjar nu inse att omvärlden ställer krav och har normer som hen måste anpassa sig till för att duga.

– Det här är en väldigt krävande tid för barnet, med många nya tankar och funderingar. Barnet introduceras till en värld där mycket, för att inte säga allt, kretsar kring att vinna, vara duktig eller rent av bäst. Det kan såklart skapa stora tvivel på den egna personen och rädslor för hur framtiden ska bli. Den värld som öppnat sig är fortfarande obegriplig och därför väldigt svår för barnet att navigera i.

Vad kan man som förälder göra för att bäst stötta sitt barn i den pre-pubertala fasen?

– Till att börja med kan du ge dig tid att minnas hur du själv upplevde den här tiden. Vad tänkte du? Vad var du rädd för? Det kan finnas mycket att hämta i de egna erfarenheterna som är bra att ha med sig när man ska möta sitt barn i de här frågorna.

– Sedan är det ju som jag sa väldigt olika från barn till barn hur långt de kommit i utvecklingen. Därför är det viktigt att du som förälder nu tillbringar tid med ditt barn för att förstå var i utvecklingen hen befinner sig. Vad är det ditt barn funderar mest på just nu? Vilka frågor ställer hen? Vad bekymrar henne eller honom och vad tycker hen är roligast med livet? Att lyssna är alltid det viktigaste och när du bättre känner till var ditt barn befinner sig blir det lättare att stötta det på rätt nivå.

– Det här är en tid när barnet gärna drar sig undan lite, vilket är helt normalt. Det börjar få fullt upp med sig själv och alla känslor som väcks i den här fasen. Men det kräver en del tålamod av dig som förälder. Det är sällan du kan ha ett samtal med ditt barn om något som bekymrar hen och direkt hitta en lösning. Istället behöver du finnas där och lyssna och plocka upp de ledtrådar som barnet ger. Visa att du har dörren öppen och skapa ett utrymme som barnet kan prata in i – och helst också känna att ”wow, den här vuxna personen verkar ju ändå kunna fatta lite av vad jag menar”.

2.

Ullakarin Nyberg

Överläkare i psykiatri och suicidforskare vid Centrum för psykiatriforskning på Karolinska Institutet. Medlem i Suicide Zeros expertråd.

”Vi måste bli bättre på att ge våra unga verktyg för att hantera sitt mående”

”Det vi har sett i Sverige det senaste decenniet är att ungas psykiska mående har blivit allt sämre. De psykiska besvären har ökat. Bland unga har suicidtalen inte heller gått ner, som i övriga grupper. Många studier bygger på självskattning och det är viktigt att vi tar dem på allvar. Självskattning av den egna psykiska hälsan bör tillskrivas stor betydelse, eftersom det egna måendet alltid utgår från egna upplevelser.

Det är viktigt att vi inte blandar ihop psykisk sjukdom med psykiska besvär. Faran med alarmistiska rapporter om att unga mår allt sämre är att dessa lätt skapar en polarisering som inte gynnar någon. Det skapar en bild av att antingen mår du väldigt bra eller så är du sjuk och behöver medicinska insatser. Men många gånger befinner vi oss mittemellan friskt och sjukt, som till exempel när vi sörjer eller är väldigt stressade. De tillstånden innebär en psykisk påfrestning men är inte psykiska sjukdomar.

Jag skulle säga att många av de psykiska besvär som unga upplever idag är en helt normal reaktion på en onormal situation. Vårt samhälle är ganska bra på att producera lidande för individen. Så mycket kretsar kring prestation, lycka och jämförelse med andra. Det skapar en stress hos många, inte minst unga.

Det vi behöver jobba med nu är att skapa strukturer och rutiner i samhället så att alla som mår dåligt får hjälp snabbt, men på rätt vårdnivå. Psykiatriska specialinsatser ska ges till dem som har stora behov, medan mindre allvarliga tillstånd ska tas om hand på annat sätt. Det är viktigt att alla som upplever att de behöver professionell hjälp för att de mår psykiskt dåligt också får det. Man kan inte begära att människor ska diagnostisera sig själva.

Vi behöver också bli bättre på att ge våra unga verktyg för att hantera sitt mående, utan att för den skull lägga hela ansvaret på dem. Det finns ingen människa som går igenom livet och är enbart lycklig. Vi stöter alla på svårigheter och vi behöver lära oss att bemöta och hantera dessa.

Tillsammans med våra barn måste vi träna på att uttrycka våra känslor och förklara hur vi mår. Det kan vi göra genom ord, teckningar eller lek, men vi behöver kommunicera runt det. Få igång ett existentiellt samtal om svåra saker som vi alla någon gång har brottats med. Försök få barnet att prata om och berätta hur hen känner sig. Berätta också själv hur du mår. Om ditt barn inte vill prata med dig – var prestigelös och uppmuntra barnet till att prata med någon annan vuxen. Det viktigaste är att dela med sig av hur man känner.

Acceptans är ett bra verktyg. Tala om och visa för ditt barn att alla känslor är välkomna. Det är okej att vara ledsen, arg, rädd eller blyg. Barnet behöver inte förändra någonting. Stanna i känslan ett tag, innan ni tillsammans bestämmer om det är dags att försöka ta sig ur den.

Om du är orolig för att ditt barn mår psykiskt dåligt ska du givetvis ta den oron på allvar. Ett tips är att försöka ta reda på hur barnet fungerar utanför hemmet. Om det är stökigt hemma men hen verkar fungera bra i andra situationer är det oftast okej. Psykisk sjukdom och andra allvarliga tillstånd påverkar oftast individen oavsett miljö, den går inte att reglera med viljan.”

3.

Liria Ortiz

Leg. psykolog och psykoterapeut, utbildad i MI och ACT. Liria är en av dem som har varit med och tagit fram Suicide Zeros utbildning Våga Fråga.

Vad är ACT?

– ACT står för Acceptance and Commitment Therapy och är en psykoterapeutisk metod som utvecklats ur KBT (kognitiv beteendeterapi). Grunden i ACT är att lära sig acceptera alla känslor man har, utforska vad som är viktigt för dig som förälder och utifrån det jobba för att leva ditt liv i den riktning du önskar.

Hur kan man som förälder ha nytta av metoden?

– Att vara förälder är ofta känslosamt. När vi låter oss styras av starka känslor kan vi inte tänka rationellt, eftersom de aktiverar vårt limbiska system och blockerar vår tillgång till de kunskaper vi faktiskt har. När vi är i affekt så reagerar vi ofta med ilska eller stress, vilket inte gynnar att ditt barn ska vilja prata med dig.

– Med hjälp av ACT kan du istället notera och acceptera att du har de här känslorna, men sedan stoppa dem åt sidan ett tag. Det hjälper dig att se klarare på situationen och använda din energi till att förändra det du vill förändra, snarare än att slåss mot dina känslor. För kom ihåg! Att acceptera sina känslor är inte samma sak som att acceptera situationen. Istället ger det dig förutsättningar att hantera situationen på ett mer effektivt och kärleksfullt sätt.

Varför är det viktigt att sätta sina egna känslor åt sidan när man vill prata med sitt barn på ett bra vis?

– Därför att barnet är beroende av att du kan se och möta hen i den situation hen befinner sig. Och om du är upptagen eller blockerad av dina egna känslor så kan du inte göra det. Då finns det inte plats för barnet i den stunden.

– Om du kan sätta dina egna känslor åt sidan så blir det också enklare att se vilka alternativa vägar som finns. Om något inte fungerar som vi önskar med våra barn så tenderar vi föräldrar att bara göra mer av samma sak. Jag brukar beskriva det som att försöka öppna en dörr med fel nyckel. Du försöker gång på gång öppna dörren, med fel nyckel, och blir arg på dörren. Men det kommer inte att hjälpa. Enda sättet att få upp dörren är att byta nyckel.

– Accepterandet av sina känslor och tankar som man praktiserar i ACT är också användbart i föräldraskapet. Att vara förälder är svårt. Det blir fel ibland och det är oundvikligt. Men i sådana situationer är det mer konstruktivt att kunna klappa sig själv på axeln och säga ”okej, det där blev lite knasigt, men nu provar vi igen på ett annat vis”, än att bli förbannad på sig själv och bara fortsätta älta sina misstag.