Maria Lorentzon

Hoppa till huvudinnehåll
Maria Flipp
Första julen utan Flipp
2022-11-18

Varje år tvingas tusentals svenskar för första gången fira jul utan någon som brukade vara där och fira tillsammans med dem. Vintern 2022 lyfter Suicide Zero deras berättelser. Det här är Marias historia.

Maria älskade julen i fjällen. Och så älskade hon Flipp, förstås.

Det fanns stunder då det var svårare att vara Flipps mamma. Han hade haft en drogproblematik. Könsdysfori. Autism. Det pratades om ADHD också, men Maria är tveksam.

Det fanns också stunder då det var alldeles, alldeles underbart att vara Flipps mamma. De kluriga ordvitsarna. Hur han kunde knata runt iklädd stor pälsmössa och prata ryska. Maria förstod inte ett ord, men språket lät som poesi i hennes öron. Hon har ФЛИПП – Flipp skrivet med det kyrilliska alfabetet – tatuerat på sin handled.

Flipp ville bli läkare. Ville hjälpa människor.

– Han var väldigt bra på att läsa av folk, säger Maria och tillägger:

– Han kunde direkt känna om en person var snäll – någon att lita på – eller inte.

Marias man har fyra barn från ett tidigare äktenskap och när julen stod för dörren brukade det bli knytkalas med dem och deras respektive. Sedan var det tradition att arrangera glöggmingel för Flipp och hans kompisar samt för Maria och hennes – som hon uttrycker det – ”lite äldre kompisar”. Det var så de trappade upp julfirandet.

Väl framme vid julhelgen åkte de till Sälen. Till snöflingorna, skidorna och pulkabackarna.

Vilken var din första jul utan Flipp?

– 2018, konstaterar Maria kort.

Ungefär fyra månader tidigare hade hennes barn tagit sitt liv. Efter ett antal självmordsförsök, något som gick att reparera, blev det slutligen definitivt. En rysk pälsmössa hade mist sin ägare, poesin hade tystnat i Marias öron och på något sätt skulle hon fortsätta på egen hand. Med livet. Med vardagen. Med julen.

– Julen är faktiskt den enda högtiden jag egentligen bryr mig om, för jag tycker det är så fantastiskt fint med alla ljus, pynt, blommor och allt sådant där. Jag älskar att gå runt och köpa julklappar. Gå och fundera, hitta något personligt. Vi hade som tradition att Flipp fick en minijulklapp varje dag, hela december. Det var många julklappar jag hade behövt planera, men nu blev det ingenting. Det var ju något väldigt konkret. Att inte ha någon att köpa julklappar till.

Maria fyller år dagen före julafton. Det var också en obligatorisk del av resan till fjällen. Den morgontrötta tonåringen som i ottan den 23:e hasar sig upp ur sängen, pliktskyldigt framför ”Ja, må hon leva” och sedan ber om sin födelsedagsfirande förälders tillåtelse att återvända till sömnens kravlösa värld.

Det var två högtider, nära kopplade till varandra, som förändrades. Hur påverkades din sorgeprocess av de här tillfällena?

– Min sorgeprocess var väldigt utdragen. Jag kraschade efter ett år. Innan dess var jag bara som bedövad, men det blev så extremt påtagligt på något sätt. ”Flipp är inte här.” ”Flipp kommer inte sjunga för mig.” ”Flipp kommer inte köpa någon julklapp till mig i år.” Och det kanske var bra. Man behöver ta sig igenom de här bitarna för att förstå att det är verkligt. Jag fattade ju inte att Flipp var borta.

Den julen – den första – tillbringade Maria hemma hos sin mans barn. Ett foto stod framme, tända stearinljus. De skålade för Flipp. Alla frågade hur Maria mådde, men hon visste själv inte svaret.

– Det var på något sätt bara att hänga med i processen. Jag kände inte att jag hade kontroll över mitt liv. Tiden bara gick medan jag ville backa bandet. Jag försökte leva så normalt som möjligt, göra mysiga och trevliga saker som jag visste var bra för mig men… jag kunde inte glädjas åt någonting, om jag ska vara ärlig.

Andra julen utan Flipp minns Maria nästan inte alls. Det blev tyngre. Det blev mörkare. Men precis som med den svenska vintern blev det till slut också ljusare, hur osannolikt det än kan kännas när man befinner sig mitt i den. Vändningen kommer.

– Jag genomgick en PTSD-behandling som var rätt tuff, men jag kände faktiskt att jag fick livet tillbaka, berättar Maria och fortsätter:

– Livet gick i färg igen. Jag kunde göra saker utan att få ångest. Gå till affären, umgås med människor. Min värld hade bara blivit mindre och mindre, men när jag fått behandling växte världen igen. Det är så himla svårt att förklara hur man känner, men… helt plötsligt fanns en gnista i mig som inte funnits där tidigare.

– Nu är det juletid igen och det är ju fortfarande jobbigt, men det är ändå hanterbart. Det är inte den där bedövande sorgen och chocken på samma sätt, utan nu är det ”bara” att jag saknar en kär människa.

Vad innebär julen för dig idag?

– Julen för mig är faktiskt att göra vad jag själv vill. Och jag gillar ju att slappa. Gå i pyjamas, äta godis. Jag tycker att det är en glädjens högtid. Rofyllt. Musik, dofter, mat. Du vet, allt det där.

Nu känner du att du kan uppleva det? Att du kan ta in det?

– Ja. Jaja, det kan jag. Sedan är det klart att… jag tänker ju hela tiden på att det skulle suttit en till där vid bordet. Min mans barn har fått egna barn och det skulle vara roligt om Flipp kunde vara med och umgås med dem. Jag tänker ju fortfarande så, men… det är en helt annan situation. Nu kan jag se fram emot julen och tycka att det är väldigt mysigt. Njuta i stunden.

Din julgåva hjälper oss att stoppa självmorden. Klicka här för att bidra.

Din julgåva behövs