I helgen har dokumentärfilmen Döttrar premiär. I filmen får vi följa systrarna Maja, Hedvig och Sofie vars mamma tog sitt liv. Regissören Jenifer Malmqvist träffade flickorna 2011, ganska snart efter det hänt, och började filma. Ett decennium senare återvände hon för att försöka förstå deras resa med sorg. Vi träffade Jenifer på förhandsvisningen och passade på att ställa några frågor.
Hur har det varit att följa tjejerna, som idag är unga vuxna?
– Såklart väldigt speciellt, jag är så tacksam. Jag och fotografen Ita Zbroniec-Zajt möttes av en väldigt varm och generös familj, döttrarna framförallt men också storfamiljen runtom. Det fanns en vilja att få tala om vad som hänt, smärtan till trots. Under inspelningen hade vi ibland svårt att hålla i utrustningen för att vi blev så berörda. Men vi har haft kul också, det är mycket humor. Jag slås av det mod de har, att våga sätta ord på vad de känner och sedan förmedla det på duken.
Vad har gjort störst intryck på dig under arbetet?
– Det är ju själva mötet med döttrarna och att vi har haft kontakt under så lång tid, det har varit väldigt speciellt. I efterhand så slås jag både över deras starka band, att de har varandra, men också av att de har varit så ensamma i sin sorg. Det är där jag så förtvivlat gärna vill att vi ska kunna mötas, vi människor, utan att döma, utan att vara rädda, och våga vara öppna, när det behövs.
Vad hoppas du på med filmen?
– Efter en lång paus när vi tog upp filmandet igen så frågade Hedvig om vi skulle följa dem i vardagen, precis som vi hade gjort innan. ”Javisst”, sa jag. Då svarade Hedvig ”Så bra, så att folk ser att vi har klarat oss.” Det är viktigt för mig att det är deras film, att den är ärlig på flera olika plan. Det är såklart fruktansvärt vad som har hänt, men det går att leva vidare och ha det bra. Jag hoppas att filmen öppnar upp för samtal, både för alla som behöver våga prata, och för alla som behöver våga lyssna.